Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Frans G. Bengtsson: Lakonismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRANS G. BENGTSSON
aldrig. Hans intresse för dylika ting var
minutiöst, patetiskt och utan gräns: sådant
var vad han i grund förstod. Det är bekant
att under kriget i Finland sammanlagt två
kungliga skrivelser ankommo till armén där.
den första en tid efter Sikajoki, innehållande
kunglig förordning angående
artilleriofficerares klädsel på baler; den andra vid Torneå,
innehållande kunglig förordning om
uttagandet av fanvakt vid kyrkparader. Med en sådan
sinnets inställning genomläste kungen
rapporten från åländska tullen och kände världen
vackla inför en otrolighet sådan som denna.
Han avfattade genast en skrivelse till Döbeln,
vari han på det strängaste tog denne i
upptuktelse, något som han ansåg vara mer än
väl behövligt. Lotspersonalen på Åland hörde
ju inte under krigsmakten till lands. Den
hörde inte ens under krigsmakten till sjös.
Lotspersonalen på Åland hörde under Kongl.
Lotsverket, vilket var något helt annat. Och
alldenstund Döbeln inte var chef för
Lotsverket, hade han klarligen ingen som helst
befogenhet att kommendera lotspersonal.
Sedan kungen genom någon logisk
utredning av denna art sökt göra sin tankegång
klar för Döbeln och få honom att inse hela
vidden av sin försyndelse, avsändes
skrivelsen med kurir; och adressaten, i full fart
med folkbeväpning, exercis och vakars
upphuggning samt med ett bekymrat öga åt den
företagsamme Kulneffs väderstreck, tog i
vederbörlig tid del av densamma. Döbeln,
en brinnande ande, kolerisk och genialisk —
besatt av en själens allmänna furia som lätt
tog sig de våldsammaste utbrott — var inte
endast en stor patriot och en stor krigare;
han var också en stor rojalist. Detta visade
han bland annat något senare genom den
bestämdhet varmed han fördömde
händelserna den 13 mars. Ur hans känslor inför
den kungliga skrivelsen — ur denna
våldsamma kontakt mellan hans eldstål och
kungens flinta — framblixtrade ett fåtal
enkla ord, uttryck av en själ i stor vånda
inför den makt som måste men här inte
kunde lydas:
”Stormäktigste, Allernådigste Konung. När
isen ligger, behövs det inga lotsar. Georg
Karl von Döbeln.”
Döbeln har i tal och skrift åstadkommit
ett flertal utmärkta ting — talet till finska
armén i Umeå vid fredsslutet,
anmärkningarna till C. 0. Cronstedts berättelse om
Sveaborgs kapitulation, med mera —; men
dessa äro de ord av honom som inge störst
respekt. Och bland lakonismer finnas
säkerligen få som äro innehållsrikare än denna.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
