Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. heden vin d-eriksson
EN JULKVÄLL I PASVIK
i.
Det var julafton, och ekot av det sista
skottet före jul hade förtonat mellan fjällen
bortom Björnevand. Vi gingo till logementet,
och min skiftkamrat vid borrmaskinen, den
långe Arvid Bölja från Tjörn, föreslog att
eftersom vi voro bjudna av vår vän
Backehög, en liten livlig norrman, bosatt i Pasvik,
välbärgad handlande med muntert uppvriden
mustasch och kluvet hakskägg, borde vi taga
honom på orden och fira de grå
midvinter-dagarnas högtid där.
Dagen förut hade han kommit med sitt
hundspann, lastat med hudar, dem han skulle
avyttra nere på Kirkenäs, druckit kaffe i vårt
logement och manat oss att bara vara redo
följande dag, då han kom tillbaka. Och vad
tiden led syntes genom det dröjande snöfallet
hans spann nere i dalen, hans
björnskinnspäls och luva. Han satt bakåtlutad i
korgsläden och blossade med välbehag på en stor
cigarr, medan hundarna höllo jämn lunk på
sina korta, kraftiga ben.
Vi bundo genast på oss skidorna och följde
i forans spår inåt hålvägen mellan fjällen.
Under tiden kastade han sitt tunna ansikte än
åt höger, än åt vänster och resonerade med
oss livligt om sin vistelse i denna ryska
gränsby, där man kände och aktade honom
som en hederlig man hade rätt att fordra.
Nere på Näset log man däremot spefullt och
kallade honom Skinn-Kristian, men hade
säkert inte en tiondel så mycket mat till
jul, som han. Och nu for han hem och julade
den femte julen i Pasvik, egentligen den
tionde, därför att han där årligen firat två
jular, sin egen och ryssarnas jul.
Naturligtvis var han rejäl protestant och höll på
doktor Mårten Luther, men ansåg sig det
oaktat icke för god att gästa en katolik under
dennes jul. Av precis samma tänkesätt voro
katolikerna i Pasvik, och han hade det gott
med dem, liksom de med honom. För resten
representerade hans hus två kyrkor. Han var
nämligen gift med en fj ärrkarelska och hade
det gott även med henne, fast hon pysslade
med sina ikoner om kvällarna, när han låg
och tänkte på affärer. De skilda kyrkorna
voro, enligt hans mening, närmast att likna
vid telegrafstationer. Den katolska kyrkan
var gammal och hade ett åldrigt, invecklat,
rent ut sagt tungvint telegrafspråk, och dess
bekännare fingo kuckla mycket för att koirima
genom luftlagret och tyngdlagen, som var så
svår på alla vis. Den reformerta kyrkan hade
däremot ett modernare, enklare och lättare
språk, så att varje ord hoppade som en gnista
från stjärna till stjärna och var framme på
sekunden. Därför var han av den
övertygelsen, att bara man hann bedja någon liten
bön, innan man dog, så kunde man vara
ganska trygg på domedag.
Vi måste stundom blinka åt varandra som
ofta, när han satt i vårt logement. Han bar
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
