Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. HEDENVIND-ERIKSSON
icke blott en liten torr poet inom sitt
insjunkna bröst, utan även ämnet till en
skrumpen tänkare. Han fortfor att utlägga
sin text och kom mången ripkull att lyfta på
surrande vingar och med gäckande skratt
lämna sina gömmor i de snöiga videsnåren
vid sidan om vägen, som sålunda blev varken
lång eller tråkig. Och skymningen föll på,
det blev nermörkt. Men snart lyste nu de
glimmande, små fönstren, likt eldkol, i den
lilla kyrkbyn vid Pasviks älv, och stodo vi
inom kort vid hans hus: en lång, låg och
åldrig byggning, med öppen förstugukvist,
bostad å den ena ändan, handelsbod å den
andra, och en meters djup snö på det tjocka
torvtaket.
Gården var inringad med granbuskar,
nedstuckna i snön. Och på bron, som upplystes
av ljus från den öppna dörren till bostaden,
stod hans hustru, en korpulent fyrtioårig
kvinna med kolsvart hår, benat mitt över
hjässan, och en liten uppnäsa mitt i sitt
runda ansikte.
Hon hälsade honom och oss på sitt språk.
Han tolkade henne, varpå hon hjälpte honom
sadla av hundarna, som sedan ställde sig i
spetsen för oss alla och lufsade tungt uppför
bron, in genom förstugan och den öppna
stugdörren.
2.
Hundarna kastade sig tungt ned på en
renhud i vrån innanför dörren och somnade
omedelbart. Husmodern lade mera ved på
elden, stack även ett par trän i järnugnen,
som stod likt ett långt, svart djur vid sidan
om spisen och lyste genom dragluckan fram
över det enrisbeströdda golvet, morrade dovt
och spridde en varm lukt av järn.
De enda möblerna utgjordes av ett par
hyllor och en gammal bössa på de nakna,
bruna väggarna, ett par långa säten mitt på
golvet, mellan vilka ett bastant bord stod
dukat med lika bastanta rätter, vilka vittnade
gott om värdinnan och till fullo styrkte
värdens uttalande vid början av vägen.
Och nu gjorde denne en stor gest med
handen under lampan, som hängde vid en
brun bjälke i taket, och utropade, att här
bodde han. Därpå drog han av sig pälsen och
hängde den jämte luvan på ett renhorn vid
dörren, rev sedan rimmet ur sitt skägg och
tassade i sina mjuka renskinnsskor bort till
bordet. Där gjorde han nu en ny gest mot
oss att taga plats. Han var nämligen hungrig
och gissade, att det inte stod bättre till med
oss. Vi skulle bara äta av det som fanns, så
vi inte svulto ihjäl tills julkvällen blev
dukad.
Härvid slog han sig ned och grep sig an
med en soltorkad fårbog.
Vi tackade, satte oss och togo en överblick
av bordet, undrande vilken rätt vi lämpligast
borde begynna med. Där fanns nämligen
torkat, kokt, stekt och rökt kött, smör och ost,
färsk, halvlagrad och hellagrad ost, så
hel-lagrad att den hade alla regnbågens färger
och en doft, som påminde om jordkällare och
ålder. En ålder, som närapå översteg ens
begrepp om gammalt vordet. Men där fanns
även ägg, syltor och nyligen glödgräddat
bröd.
Ändå var detta endast litet att stilla den
värsta hungern med, skröt vår värd. Han höll
fårbogen i den ena handen, kniven i den
andra och lyfte sina tjocka ögonbryn mot
oss, tuggade så att hakskägget vippade som
en skatstjärt och tillkännagav, att julkvällen
skulle bli något bättre. Då kommo även hans
trevliga gäster. Vid högtider ville han ha så
mycket folk vid bordet som möjligt. Hans
förträffliga hustru var också sådan och
mådde, när hon fick stöka med mat, vilket
vi redan mycket väl förstodo.
Hon makade beskäftigt med ringprydda
fingrar rätterna så, att vi skulle nå dem med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
