Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. HEDENVIND-ERIKSSON
värdfolket. Hon bar huvudet högt som en
soldat under givaktställning och hade
läpparna hårt sammanslutna som om hon givit
sig ett löfte att evigt hålla inne sin hemlighet,
hur utan betydelse eller betydelsefull den
var. Hennes rödbruna hår låg i en tung valk
ned över nacken, så att det var som om hon
därför måst gå med denna oförlikneliga
hållning.
Min kamrat tog pipan från munnen och
begynte hosta, som om han fått något i
vrångstrupen. Men jag var vid denna tid som
ivrigast sysselsatt med att studera
människorna och kunde med lätthet hålla mig
allvarlig.
Så följde efter henne nästan i släp, tycktes
det, en liten figur med pipskägg och stora
glasögon, det ena benet kortare än det andra,
så att han måste stödja sig på käpp. Han
hälsade brett leende och tackade, vad vi
kunde förstå, i mycket väl valda ordalag för
den vänliga inbjudan även i år till den
protestantiska julen i detta hus.
Även han var klädd i en fotsid
fårskinns-päls. Han pälsade nu av liksom patriarken.
Och sedan de hängt sina plagg på hornet vid
dörren, steg den gamle fram och räckte oss
sin seniga hand, varpå vår värd presenterade
först på ryska, sedan på norska. Och den
högreste gubben var ingen mindre än popen i
Pasvik. Denne såg nu i sin långa
vadmalsrock med blanklädret om midjan icke alis så
urgammal ut som genast i sin päls och
björnskinnsluva. Han välkomnade och lyckönskade
oss till en god reformert jul i Guds namn,
löd åtminstone tolkens snabba översättning,
varpå jag tackade å mina och min kamrats
vägnar och lovade dessutom att minnas
hans ord.
Därpå fingo vi taga hans blida hustrus
mjuka hand och bli föremål för hennes bruna
ögons stora undran över att hon äntligen fick
se två svenskar. Och de sågo ju riktigt mänsk-
liga ut, översatte vår värd i finurliga ordalag,
varpå jag svarade åter å mina och min
kamrats vägnar, att hennes omdöme var
alltför smickrande. Hon skulle blott se oss, när
vi nyss kommit upp ur underjorden.
Och sedan tolken översatt, klappade hon
mig skrattande på handen, slog sig så ned
bredvid sin högreste man och intog en värdig
pose.
Så kommo vi under den tillknäpptas bistra
ögon. Hennes hand var hård som en träslev,
hennes mun mera sluten än eljest. Hon var
byns skolfröken, fingo vi nu veta, varpå min
kamrat mumlade något om att det månde
tusan vara skolpojke i denna ryska by.
Backehög gnäggade gott, men tröstade honom med
att hon inte var så fruktansvärd som hon
såg ut. Hon hade bara haft litet otur med
karlar, vilket kunde vara mycket nog för
resten, tillade han med deltagande min.
Hon slog sig ned bredvid popens hustru
och blev sittande rak, orörlig och tillknäppt,
som om lion suttit framför en kamera, för att
världen äntligen skulle få ett fotografi av en
riktig gåta.
Slutligen fingo vi då taga den låghaltes
hand. Han strök med den fria handen över
sitt gråsprängda pipskägg, plirade mot oss
finurligt bakom sina blanka glasögon och
sade något, som kom vår värd och tolk att
skratta. Han måste således vara begåvad med
skämtlynne, han var det också.
Han förvärvade sig sitt dagliga bröd som
folkskollärare och kände en smula sitt lands
historia. Nu måste emellertid även han uttala
sin förundran över att svenskarna verkligen
sågo så folklika ut. Fast sanningen att säga,
hade han föga att skryta av i den vägen och
ville då rakt inte komma löje åstad genom
att inför ett par friska och välväxta
utlänningar glömma att han själv var låghalt.
Dessutom hade han klena ögon och måste
bära ett par missprydande glasögon.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
