Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - G. Hedenvind-Eriksson: En julkväll i Pasvik. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN JULKVÄLL I PASVIK
Detta lät roligt. Och nu svarade jag åter
å mina och kamratens vägnar, leende och
så nära i stil med hans tal jag kunde, att det
fanns gott om låghalta även i Sverige.
Dessutom buro därstädes nästan varannan
människa glasögon. De flesta dock för prydnads
skull och för att se lärda ut.
Han satte sig skrattande och slog sig nu
i muntert samtal med vår värd, som bjöd på
röka. Själv tände han åter sin sjöskumspipa
och satte sig på sin gamla plats, lade den
ena foten på sitt andra knä och pratade
muntert mellan de välbehagliga blossen.
Under tiden lade värdinnan sista handen
vid det makalösa julbordet, tände ljusen och
bjöd till bords. Själv tog hon plats så, att
hon kunde skicka över rätterna till den
vördnadsbjudande popen och dennes förnäma
hustru. Och det var en prakt, ett ljussken, en
mängd av mat, som kunde ha bländat en
blind och räckt åt hundra tiggare.
Utom alla torrätterna på det första bordet
låg nu på stora fat stekt, kokt och inlagd
laxöring, renkött och lever flytande i flott,
ett helt berg nykokta märgben, kluvna och
iordningställda att bara lämna sitt innehåll.
På flata korgar låg flera sorters bröd,
glöd-gräddade kakor och tunna, målade kakor,
gräddade på järnugnen.
Världen hungrade, människorna gjorde
uppror i svältens tecken. Men hos denne
handlande, Kristian Backehög i Pasvik, ville
man nu närapå göra uppfor, därför att man
var för mätt och satt vid ett bord, som sökte
sin like i dessa tider.
Men så var också öringen fiskad i de
norska fjällsjöarna vid Tanan, upplyste
värden och lät den läckra fisken väl smaka.
Renköttet, levern och märgbenen hade han
beställt från Bossekop. Osten var från hans
hustrus föräldrahem i Karelen, smöret kärnat
i Pasvik. Fårköttet från Island, harsteken
från Ran. Kalkonen visste fanken, varifrån
den var. Han hade köpt den i Helsingfors
under hösten.
På detta sätt arbetade handelsmännen och
knöto samman folken genom varuutbyte,
medan diplomaterna sutto och stirrade sig
blinda på sina kartors blå gränslinjer.
Om han uttalade samma tanke även på
ryska, var svårt att avgöra. Alltnog åt den
vördige popen med smak och nickade gillande
till hans ordande. Även den tillknäppta
skolfröken åt med smak. Och den låghalte
skolläraren skrattade fram gemytliga ord mellan
tuggorna, intill dess att värdinnan serverade
den sista rätten, ”romgröt”. En gröt, kokad
av tjock grädde, flytande i flott, och som
kunnat komma en nordsvensk timmerhuggare
av gamla stammen att baxna. Men då såg
han upp på henne och knäppte händerna
som till bön om försköning från denna rätt.
Hans blick bakom de blanka glasögonen
uttryckte ångest, hans röst likaså. Men hon
endast log oberörd och placerade fatet
framför honom. Då lade han i alla fall för sig
en smula, åt och prisade rätten liksom de
andra.
Härunder hade värden rest sig och gått till
ett angränsande rum. Om en stund kom
han tillbaka med båda händerna fulla med
dryckesvaror och såg oförlåtligt underfundig
ut. Då satte värdinnan en skinande samovar
på bordet och bar fram en bricka med
blanka teskedar i höga, klirrande glas, dem
hon placerade framför gästerna. Under tiden
drog han upp ett par korkar, sägande att nu
skulle man dricka den sedvanliga skålen för
friden på jorden, så ofrid det var, och
den godhet som ändå trots allt fanns i
världen ...
Så skedde. Och det blev många skålar,
skålar för både likt och olikt, såvitt vi kunde
förstå. Åtminstone skålade jag och min
kamrat flera skålar för vår värdinna och
värd, för popens hustru och popen själv.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
