Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Jules Romains: En liten gosses stora resa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN LITEN GOSSES STORA RESA
ens rör vid det, som om blåsten drev det
framför sig, så tvingar sig Louis att hålla en
mycket lugn takt. Däremot lovar han sig,
att icke sakta farten förrän han nått ”det
igensnöade passet”. Sedan står det honom
fritt att använda vilken takt han vill. Då har
man tagit av från vägen och slagit in på
gångstigar, där det är tillåtet och till och
med klokt att sitta av.
Men det är ännu långt dit! Bastide har
hehov av allt sitt mod, allt sitt förstånd.
Han motstår frestelsen att springa fort. Han
närmar sig försiktigt de farliga
gatukorsningarna. Hans mor har sagt åt honom att
se upp för vagnarna. Louis har ingen lust
att dö. Men mer än själva döden skrämmer
honom tanken på moderns förtvivlan. Man
bär båren uppför trappan: ”Min lille Louis!
Mitt stackars lilla barn!” Bitarna av det
trasiga tunnbandet, som man kanske lagt
bredvid honom. Pinnen, som han kanske har
kvar i handen.
Det är i alla fall svårt att undandra sig
en lag man själv ställt upp för sig. Louis
kan inte besluta sig för att gå över boulevard
Ornano med tunnbandet på ena axeln. Han
har till och med en känsla av att han på
något sätt kunde straffas för det. De lagar
man själv ställer upp för sig eller rättare
sagt de befallningar, som utgå från någon
källa djupt inne i ens innersta, tillåta icke,
att man bryter mot dem eller att man söker
slingra sig undan dem. Då riskerar man
mycket mindre med att vara olydig mot en
lärare, som man har livslevande framför sig.
Louis såväl som tunnbandet har rätt att hejda
sig i sitt lopp, stanna och ta stöd mot
varandra. Men innan loppet är slut får
tunnbandet inte lämna marken, inte upphöra att
vidröra den. Ty i samma ögonblick skulle
det hela upphöra att vara ”gillt”.
Nu är rue Marcadet i sin tur lyckligt
passerad. Den branta backen börjar. Louis,
som inte känner vidare till de andra delarna
av Paris, tror att det i hela staden inte finns
någon enda backe, som det är mera
hedersamt att ta sig uppför med sitt tunnband än
denna. Den som är i stånd till det utan att
tunnbandet faller eller rullar tillbaka ned
för honom kan klara sig var det vara månde.
Men människorna man möter sakna
förståelse. Om de verkligen begrepe vilket
kraftprov det är, skulle de inte tveka att gå ur
vägen i stället för att ta på sig missnöjda
miner eller betrakta den lille pojken med ett
föraktfullt medlidande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
