- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
28

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Jules Romains: En liten gosses stora resa. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

JULES ROMAINS

än en fullvuxen person kan gå. Tunnbandet
är honom synbart till hjälp härvidlag. Detta
smäckra lilla hjul, som skulle kunna rulla
så fort, saktar farten för att inte trötta
Bastide. I den farten skulle han kunna
springa ända tills Paris tar slut.

Bron över ringbanan. Vad fordrar väl hans
uppdrag? Att han inte skall fortsätta över
den utan ta av till vänster och vika in på
rue Béliard.

Rue Béliard påminner om en väg i
utkanten av staden. Långt borta, ute i
departementen, finns det säkert gott om liknande
vägar, där i kvällsskymningen enskilda
resande och diligenser färdas fram. Louis
ser för sig titelbladet på en av hans
skolböcker, också bilden på en av posten utgiven
almanacka och särskilt en teckning i en
gammal katalog från Bon Marché. Det är härligt
att vara en resande, som kommer långt
bort-ifrån. Husen på båda sidor om vägen betrakta
en med ett uttryck av förvåning. Alla se en
frågande i ansiktet och säga sig: ”Vad han
måste vara trött!” Men de missta sig, om de
tro, att det är för deras skull Louis kommer.
Hans mål ligger mycket längre bort, och dit
måste han innan det blir mörkt, innan
”mörkret överraskar honom”, som det står
i böckerna. Louis skulle på sin höjd kunna
göra en kort rast här. Men kuriren sitter inte
ens av. Han håller in sin häst och låter den
gå i skritt. När han passerar vattenhon, låter
han den dricka litet. Om man riktar några
frågor till honom svarar han inte alis eller
också ”svarar han undvikande”.

På så sätt får den präktiga lilla hästen,
som så troget tjänar sin herre, hämta andan.
Det är bäst att inte tänka på ringbanan, som
ligger där på höger hand. Annars är
förtrollningen bruten, om man inte tänker sig vara
uppe bland bergen. I bergiga trakter händer
det att järnvägen, som löper igenom en massa
tunnlar, går ända fram till byn. En gång om

dagen på sin höjd bruka bergsborna gå ned
och invänta tågets ankomst. I värdshuset
—-det är den där baracken omgiven av en
jordvall — mittemot tunnelskärningen sitter man
och väntar på tåget medan man dricker och
spelar kort. Det är till exempel jägare, som
kommit ned från bergen. De ha inte kommit
för att ta tåget, ty för inget i världen skulle
de lämna sin hembygd, men sitta i alla fall
och vänta på det. Louis inbillar sig att han
går in på värdshuset för ett ögonblick. Han
lämnar tunnbandet utanför stött mot väggen.
Han håller pinnen i handen, alldeles som om
han tar sitt ridspö med sig. ”Ett glas vin,
min herre?” — ”Ja, men på stående fot, för
jag har ont om tid...” — ”Skål!” — ”Är
det kallt i bergen? Det sägs, att snön ligger
kvar uppe i passet. Men ni tar er nog fram,
om ni inte låter överraska er av mörkret.”

Kuriren rider vidare. Här börjar vägen upp
mot bergen, som för upp till passet, där snön
ligger kvar och spärrar vägen. Vad en gata,
som stiger rakt upp framför en och inte tar
slut förrän uppe vid himlen, är vacker!
Denna är särskilt vacker, därför att den inte
tar slut och för att den låter en ana eri väldig
avgrund där bortom. Louis’ far kallar den
”chaussée” Clignancourt, och inte för gata
som de andra. Louis vet inte varför, men han
förvånar sig icke över att denna underbara
gata har en särskild benämning olik de andras.

Nu fordrar hans uppdrag, att han hinner
dit upp, innan ”han överraskas av mörkret”,
hinner ännu högre upp än man härifrån kan
se, ända upp på toppen av kullen. Uppdraget
skall nu nämligen bestå i en slags
rekognoscering, varvid han har att följa rue Lamarck,
som liknar en väg inhuggen i klippan
varifrån man över de nyanlagda planteringarna
har utsikt över hela Paris.

Fast det ännu återstår honom ett långt
stycke jämn mark innan stigningen börjar,
och fast tunnbandet rullar på, utan att man

28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0756.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free