Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 33 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - André Maurois: Brev från Paris

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallar det, ”flodromaner”. Det är en stor
nyhet. Romanen var lång på Zolas tid, sedan
blev den kort med France, Bourget och
Maupassant, därefter mycket kort med Mauriac
och Morand. Nu sväller den åter ut över alla
gränser. En ung, debuterande romanförfattare
tror sig vanärad, om han inte skriver
åtminstone femhundra sidor, medan år 1921
tvåhundra sidor räckte för att förvärva en för
övrigt flyktig ryktbarhet. Är det emedan
kampen blivit svårare, som nykomlingarna
söka vinna seger medelst massverkan, eller
emedan arvet efter Proust — kärleken till
detaljer — tvingar dem till mer ingående
detaljbeskrivningar? Båda förklaringarna äro
sannolika; de hjälpa oss att förstå, varför
somliga av dessa flodromaner ge ett intryck
av att vara ärliga ”floder” och att icke kunna
vara något annat, medan andra återigen äro
små bäckar, som försöka svälla upp så att
de skola verka som floder.

En art är den som består av romaner i
flera delar, vilka utkomma med ett à två
band per år, såsom fordom Romain Rollands
”Jean-Christophe” eller Galsworthys
”For-sytesagan”. Vi ha åtskilliga serier av detta
slag under utgivning. I ”Släkten Thibault’
av Roger Martin du Gard har det blivit ett
uppehåll under de senaste åren, vilket jag
beklagar. Mari har sagt mig, att författaren
ämnar avsluta serien mycket hastigare än han
från början ärnat. Faran med ett dylikt
företag är naturligtvis, att författaren tröttnar:
måhända ligger också en fara i att läsaren
icke kan få ett lika starkt intryck av ett
sådant verk som av en bok han kan läsa utan
avbrott.

JEAN-RICHARD BLOCH

”Les Hommes de bonne volonté” av Jules
Romains är emellertid den största och
djärvaste av alla dessa serier, och den tycks
starta med en så stor och blixtrande
hastighet, att vi säkerligen komma att bli
författaren trogna, därest han kan hålla den
takten. Romains bereder oss på ett mycket
stort antal delar (måhända tjugu à
tjugufem), men han ger ut fyra delar redan i år.
De båda senaste: ”Les amours enfantines”
och ”Eros de Paris” ha nyss utkommit. Det
sägs att detta blott är prologen. Vad skola
vi vänta oss av själva byggnaden att döma
efter förgårdens dimensioner?

Ännu så länge kunna vi icke fälla en
rättvis dom över detta jätteverk, men vi veta
i alla fall, att dialogen har
utomordentliga förtjänster. De unga lärjungarna vid
École Normale samtala om politik, diskutera
moral och filosofi, affärsmän slå sina lovar
kring deputeraden Gurau, vars inflytande de
önska köpa, vi få vidare en beskrivning av
Guraus älskarinna, hennes liv och
spekulationer, och allt detta är mycket levande
skildrat och träffat på kornet. Det är mycket,
men det är icke nog. Härtill fordras att
hela uppbyggnaden skall verka begriplig och

3. — B. L. M. 10.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>