Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - P. Gr: Kommentar till Kaos - P. Gr: Skånsk epik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
rerade borgardöttrar, som kämpa en tragisk
kamp för att befria sig från den sista resten
av borgerlig kultur och själ. Deras gäckade
hopp är att finna kroppens fullkomliga lycka
i armarna på en sexuellt talangfull och
kulturellt obesmittad man, till exempel en
försäljare av högfrekvensapparater. Bland
damerna förekommer också ett slags kvinnlig
motpart till Bobinack: Lydia, hembiträdet
och glädjeflickan, som tangerar religionen
genom att bli älskarinna till en
negermissionär och företräder naturen genom sitt
praktiska kärleksliv och sina drömmar om
Brasiliens urskogar.
För övrigt handlar romanen mindre om
individer än om idéer. Liksom så ofta i
moderna böcker är dess enda verkligt levande
person författaren själv — en figur, som
skymtar bakom händelser och resonemang,
ungefär som ett ansikte bakom färgplan och
bildsegment på en affisch. Om romanens
idéer kan man säga, att de äro två:
övertygelsen om borgarkulturens hopplösa
förfall och tron på den sexuella lyckan i ett
kommande samhälle. Om författaren kan man
påstå, att han med utbyte studerat åtminstone
tre av sina sentida kolleger: Hoel, Lawrence
och Gide. Om boken i dess helhet gäller det,
att den är ett stycke skicklig miljökonst, där
man kan iakttaga dagens brokiga skådespel,
sådant det ter sig från den modernistiska
kulturdebattens pressläktare.
Som bekant är emellertid denna läktare
ganska lågt belägen. Och om skådespelet
redan i sig själv är förvirrande, blir det
genom grodperspektivet till ett kaos. Eyvind
Johnson har gjort försöket att i detta kaos
urskilja en mening, men hans idéer äro här
för få och osammansatta för att övertyga
andra än ortodoxa primitivister. Resultatet är
en intelligent och underhållande kommentar
till kaos, icke mera. Vi vänta nu på den unga
diktarsyn, som återigen unnar kroppen att
äga en själ och ger människan möjlighet att
mitt i förvirringen urskilja spåren av en hög
och meningsfull verklighet. Vi vänta på
kommentaren till ett vardande kosmos. Vem
skriver den?
P. Gr
Skånsk epik
Anna Björkman: Den ojämna striden.
Bonniers 1932. 4: 50.
Det finns författare, som ha en så
mångtydig fysionomi att de icke kunna
karakteriseras i en kort formel. Till dem hör
emellertid inte Anna Björkman. Hon är klart
provinsiell och klart skånsk; hennes område är
den lugna epikens.
I ”Den ojämna striden” berättar hon om
en skånsk bondflicka, som gift sig med en
ung man, vilken förenar fiskarens,
småbrukarens och sjömannens värdigheter och
bor i det lilla fiskläget Hedehusen. Strax
efter giftermålet tar mannen hyra på en båt
för att bättre kunna avbetala på en inköpt
jordlott, och Nora — så heter flickan —- får
därför ensam sköta deras lilla åkerbruk.
Emellertid har mannen en bror, Anton, som
är halvidiot. Denne lämnas hemma åt Noras
vård och lönar hennes tillsyn med att en
natt våldtaga henne. Betecknande är scenen
efter dådet. Nora har kört ut ynglingen och
sitter i linnet vid bordet med en mortelstöt
i handen, beredd att försvara sig, om Anton
skulle lyckas sparka in dörren. Men hon
sitter inte länge, innan hon — somnar och
sover med pannan lutad mot stöten ända till
morgonen! På Noras flegma är icke att klaga.
Man befinner sig så långt som möjligt från
fröken Julies nervösa reaktioner.
Vad som efteråt plågar Nora, är framför
allt oron för den skam, som skulle drabba
henne, om saken bleve bekant, och för den
instinktiva motvilja, hon i så fall väntar sig
från mannens sida. Det gäller således att
hålla händelsen hemlig. Hon befaller därför
Anton att tiga, skickar bort honom till hans
farbror och tillbringar de följande månaderna
under rastlöst arbete, kastad mellan fruktan
och hopp. Så småningom står det dock klart
för henne, att det värsta har inträffat: hon
skall ha ett barn, till vilket Anton är fader.
I början söker hon glömma sin dova
hopplöshet genom att söka andra människors
sällskap. Vid ett tillfälle besöker hon till och
med ett pingstmöte för att om möjligt finna
tröst i religionen, men hennes nyktra natur
kan inte övervinna sin form, och hon åter-
4. — B. L. M. 10.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
