- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
50

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - P. Gr: Skånsk epik - G. G-J.: Karl-Uno och sångerskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vänder fylld av besvikelse och ringaktning.
Så fattar hon sitt beslut. Den vårdag, då
mannen väntas hem, har hon gjort allt fejat
och klart för hans ankomst. Därefter går hon
ner till stranden, klär av sig och vadar ut för
att icke mera återvända.

Berättelsen är enkel, och samma epitet
passar för hjältinnans karaktär. Hon är klok
och redbar, men saknar livligare känsloliv,
intellektuell rörlighet och fantasi. Hon är
därtill absolut oerotisk, och den konflikt,
hon genomlever, har en avgjort rationell och
vardaglig upprinnelse. Intet ont däri. Men
den litet tillknäppta allmogestil, som präglar
henne, har icke heller av författarinnan
genombrutits med en mera inträngande
uppfattning, som kunde komma oss att förnimma
de fruktansvärda makter, som dock måste
röra sig på djupet. Psykologien är med
andra ord en smula konventionell och man
har en känsla av att icke ha blivit invigd
i hela förloppet. Noras undergång är mindre
ett själsdrama än en naturprocess, som
fullbordar sig med obeveklig nödvändighet; och
när hon lämnar scenen, tar läsarens hennes
sorti med jämnmod.

Det hindrar emellertid icke, att berättelsen
också företer drag av fin psykologisk
iakttagelse, till exempel i skildringen av Noras
utveckling från sund arbetsmänniska till
ödesmärkt drömmerska. Och ett par av
bifigurerna ha ett liv, som fäster dem i
minnet. Helma Nils Jöns är en av lägets
gamla kvinnor, som varit med om åtskilligt
och känner livet. Med sitt alltid illusionslösa,
ofta drastiska verklighetssinne och sin starka
självkänsla, som gärna dröjer vid andras
fel och egna förtjänster, representerar hon
åskådligt en välkänd sida i skånskt lynne.
Som en kontrast till henne står den milda
fru Paulin, med sin pingstbetonade fromhet,
sin innerlighet och sina extaser, vilka
författarinnan visserligen strävat att göra ali
rättvisa, men dock inte har kunnat undgå att
betrakta i ljuset av en viss andlig löslighet.
I likhet med Nora och Helma Nils Jöns är
författarinnan mera hemma på jorden än i
himlen.

Det finns människor, som utan att direkt
fängsla eller charmera dock sprida omkring
sig en viss stilla trevnad, vilken sannolikt är
att betrakta som en reflex av deras inre
jämvikt, lugna värme och besinning. Många äro
dessa människor icke. Det är emellertid om
dem man blir erinrad, då man läser Anna
Björkman.                P. Gr

Karl-Uno och
sångerskan



Gertrud Lilja: Karl-Uno och
sångerskan.
Bonniers. 5: 75.

Det finns en passus i den första novellen
av denna samling, där Karl-Uno säger om
sin beundrade sångerska: ”Jag vet mig aldrig
ha hållit i en så smal och smidig hand och
ändå så mjuk och fast i greppet...”

Den karakteristiken skulle — med några
tillägg — också kunna gälla för den hand,
som leder läsaren genom det brokiga myllret
av människoöden, vilka upprullas i Gertrud
Liljas sista bok. Handen är mjuk och fast,
den är varm och framför allt öm. Man håller
den tillitsfullt i sin och man är glad åt att
få ledas av den. Man är glad åt de
historier författarinnan berättar, även om hon
sannerligen inte väljer några lätta eller
skrattretande ämnen.

Gertrud Lilja gör aldrig något för
effektens skull, hon gör inga konster, förfaller
sällan till artisteri. Hon är sann, uppriktig,
ärlig. Hon står för vad hon säger. Varenda
en av bokens tjugufyra noveller har
existensberättigande. Ett par av dem är ganska
baga-tellartade, som ”Per-Eriks stora dag”, och
någon gång får man en känsla av
konstruktion, t. ex. i historien om Elenas far, där
man står en smula fundersam inför
godsägare Ivarssons omotiverade
underlägsenhetskänslor. Men även då måste man medge,
att författarinnan har något att säga. Vill
man överhuvudtaget invända något, gäller
det inte så mycket Gertrud Liljas noveller
som konstarten i sig själv. Man hinner helt
enkelt inte med att lära känna de agerande
personerna så nära som man önskar. Man
vill ha mer av dem, blir snopen, när det är
slut. Det är novellettens styrka detta att få
ett helt människoöde eller ett helt idéinnehåll
att glimta till i ett ögonblick. Men där finns
också en svaghet: man blir inte nöjd bara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0778.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free