Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - P. Gr: Skånsk epik - G. G-J.: Karl-Uno och sångerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänder fylld av besvikelse och ringaktning.
Så fattar hon sitt beslut. Den vårdag, då
mannen väntas hem, har hon gjort allt fejat
och klart för hans ankomst. Därefter går hon
ner till stranden, klär av sig och vadar ut för
att icke mera återvända.
Berättelsen är enkel, och samma epitet
passar för hjältinnans karaktär. Hon är klok
och redbar, men saknar livligare känsloliv,
intellektuell rörlighet och fantasi. Hon är
därtill absolut oerotisk, och den konflikt,
hon genomlever, har en avgjort rationell och
vardaglig upprinnelse. Intet ont däri. Men
den litet tillknäppta allmogestil, som präglar
henne, har icke heller av författarinnan
genombrutits med en mera inträngande
uppfattning, som kunde komma oss att förnimma
de fruktansvärda makter, som dock måste
röra sig på djupet. Psykologien är med
andra ord en smula konventionell och man
har en känsla av att icke ha blivit invigd
i hela förloppet. Noras undergång är mindre
ett själsdrama än en naturprocess, som
fullbordar sig med obeveklig nödvändighet; och
när hon lämnar scenen, tar läsarens hennes
sorti med jämnmod.
Det hindrar emellertid icke, att berättelsen
också företer drag av fin psykologisk
iakttagelse, till exempel i skildringen av Noras
utveckling från sund arbetsmänniska till
ödesmärkt drömmerska. Och ett par av
bifigurerna ha ett liv, som fäster dem i
minnet. Helma Nils Jöns är en av lägets
gamla kvinnor, som varit med om åtskilligt
och känner livet. Med sitt alltid illusionslösa,
ofta drastiska verklighetssinne och sin starka
självkänsla, som gärna dröjer vid andras
fel och egna förtjänster, representerar hon
åskådligt en välkänd sida i skånskt lynne.
Som en kontrast till henne står den milda
fru Paulin, med sin pingstbetonade fromhet,
sin innerlighet och sina extaser, vilka
författarinnan visserligen strävat att göra ali
rättvisa, men dock inte har kunnat undgå att
betrakta i ljuset av en viss andlig löslighet.
I likhet med Nora och Helma Nils Jöns är
författarinnan mera hemma på jorden än i
himlen.
Det finns människor, som utan att direkt
fängsla eller charmera dock sprida omkring
sig en viss stilla trevnad, vilken sannolikt är
att betrakta som en reflex av deras inre
jämvikt, lugna värme och besinning. Många äro
dessa människor icke. Det är emellertid om
dem man blir erinrad, då man läser Anna
Björkman. P. Gr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
