Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - G. G-J.: Karl-Uno och sångerskan - G. A.: Blåst över Röbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med glimten. Man vill se mer, tränga
djupare, få veta hur det går. Man skulle kunna
sitta mycket länge och höra på faster Karin
i ”Det vackra djuret”. Den gamla lärarinnan
med hårlöken och den vassa näsan, hon som
på rak arm levererar en hel samtids- och
samhällskritik in nuce och säkert är en
mycket värdefull personlighet. Hennes motsats,
kaptenskan, har inte författarinnans sympati
men skildras ändå mänskligt och förstående.
Där suddas inte över med någon hartass, det
är den varma, fasta handen igen, som håller
sitt stadiga, pålitliga grepp. Alltför kort
stund bara. Varje människa lever så hastigt
sitt dagsländeliv över boksidorna och lever
inte alltid för sin egen skull. Det är ofta så
med dylika korta historier, att själva
uppslaget, idé- eller intrigutvecklingen blir det
primära, och att människoödena sedan måste
fogas in i detta uppslag. Många av novellerna
börjar eller slutar med en kort sentens, och
man har den uppfattningen, att det som
främst borde ha liv — människorna alltså
—- plockats in för att illustrera denna
sentens. Ibland är till och med människorna
något nästan ovidkommande. Ett par
novelletter är rena resonemang. Alltid kloka och
sunda resonemang visserligen. Ofta talar
också författarinnan själv. Men det är inga
påklistrade eller retsamma
marginalanmärkningar hon kommer med. Det är en god och
förståndig människa, som yttrar sig helt
lågmält, och vad hon säger hör alltid organiskt
ihop med berättelsen.
”Karl-Uno och sångerskan” är egentligen
ingen förströelseläsning. Historierna ger en
alldeles för mycket att tänka på. Man sitter
och funderar en bra stund efter var och en.
Inte därför att de är svårfattliga — tvärtom,
de är sällsynt klara och enkla både i form
och uppläggning — men därför att de alltid
ha ett djupt och mänskligt innehåll, därför
àtt de ofta vidrör väsentliga och vitala
problem.
Men det är inte bara förståelsen och
ömheten i författarinnans berättarkonst man
blir betagen av, det är inte bara hennes
chose-fria, rena stil man beundrar. Hon besitter en
oförliknelig egenskap till. Hon har humor.
Hennes humor får kanske sitt renaste uttryck
i några av samlingens sista historier, de som
sammanförts under rubriken Från Småland.
Den första av dem, ”Gravkransen”, är en
stark och allvarstung skildring, kanske den
mest betydande i hela boken. Men de tre
följande är faktiskt roliga.
Smålandshistorierna äger också en viss enhetlighet. Annars
är det nog si och så med enhetligheten och
kan naturligtvis inte annat vara i en så
mångskiftande samling, i synnerhet som Gertrud
Lilja spänner över ett så stort register och
har samma intresse för alla slags människor
och problem. Med en nästan suggestiv kraft
får hon läsaren med sig. Man tvingas till en
inlevelse i dessa brokiga bilder, som för var
gång kommer en att lägga om tankebanor
och riktlinjer. Läser man novellerna i ett
svep, är jag rädd att man känner sig som
kameleonten på den skotska schalen: det
färgrika underlaget lär ha blivit rätt besvärligt
för det stackars djuret. Läser man dem
däremot med den ro och den eftertanke de
verkligen förtjänar, har de mycket att ge genom
sitt varmt mänskliga innehåll och sin
konstnärliga avslipning.
G. G-J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
