Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: Människan och tidsandan. Sven Lidman och tidens kulturproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
äger en högst förfinad personlig kultur. Men
när allsköns virriga fruntimmer sätter upp
sina hypnoser, sin suggestibilitet och sitt
hysteri på massmöten mot kulturvärdena, då
vill man anmäla sin opposition.
Lidmans tankegång — som företer en svag
släktskap med den nygrenska teologien i
Lund med dess avståndstagande från alla
former av ”idealism” — tycks rymma bland
annat också den tanken, att kulturen som
sådan betyder en fara för religionen. Detta
är givetvis riktigt i fråga om den ytans,
teknikens relativistiska skenkultur, som är
den oftast demonstrerade i vårt land. Men
det gäller näppeligen om varje form av
kultur. Nathan Söderblom, kulturens vän och
mest lysande representant, tänkte annorlunda
om och såg djupare på dessa frågor.
Motsättningarna liv — kultur och kultur — religion
äro primitiva tankeformer, som icke lämna
någon möjlighet öppen för problemets enda
rätta lösning. Ali skenkultur är religionens
fiende, likaväl som ali formkultur är
driftslivets. Men den verkliga kulturen är
människolivets enda värdiga och harmoniska
livsform. Den sanna kulturen — sådan den
yttrar sig exempelvis hos Nathan Söderblom
— är liv och är religion. Det är trångsynthet
och naivitet att ställa människan mellan låt
oss säga Artur Lundkvists driftsdyrkande
primitivism, den radikale vetenskapsmannens
intellektualistiska kulturtro och Sven Lidmans
asketiska religiositet och befalla: ”Välj ett
— men endast ett — av dessa tre!” Den
mogna, starka och harmoniska människan
lever sitt liv i förbund med — icke i asketisk
fruktan för — det vitala livets kraftkällor;
men detta liv intensifieras och förädlas i
hennes hand till kultur och når sin naturliga
och harmoniska fulländning i det religiösa
livet. Ingenting hindrar, att en stark och
mogen människa samtidigt kan finna en
glädje i sport och fysiska övningar, som hon
bedriver en kulturgärning och i sina högsta
stunder av samling och fördjupning når fram
till det religiösa värdet. Det är ett tecken på
vår moderna kulturs fattigdom och sterilitet,
att varje försök att peka på denna linje som
den samtidigt vitala och mogna
kulturmänniskans självskrivna väg alltid betecknas som
föraktliga kompromisser. Bakom denna
missaktning och fruktan för ”den vitala kultur-
människan som böjer sig för Gud” stå
hela generationer av respektive förtvinande
alexandriner utan kontakt med livets friska
källor, och lika outvecklade, lika
mänskligt ofullgångna, naivt driftsdyrkande
primi-tivister.
Söderblom — som också mycket
betecknande av en något anemisk dyrkare av
människoguden i ett inspirerat ögonblick kallades
charlatan — är borta. Men vill man finna,
hur naturligt och organiskt de skenbart
oförenliga motsatserna kunna mötas i ett
verksamt liv och en helstöpt åskådning, skall
man läsa en bok av en av hans förnämsta
lärjungar, Manfred Björkquists ”Livstro och
kristendom”. Det är i den klassiska
kristendomens anda som denne djupt religiöse man
som tidens väsentligaste fråga ventilerar
kyrkans positiva inställning till de moderna
kulturproblemen. Om den frågan ger Sven
Lidman intet besked.
5.
Men de döda formerna ligga så tryckande
över alla friska ansatser till ett levande
kulturliv i vårt land, att varje angrepp måste
hälsas med glädje. Primitivismens
pojktrup-per ha redan ställt bristen på vital kraft i
vårt konstnärliga liv i obarmhärtig
belysning. Sven Lidman ger ett annat — och vida
viktigare — bidrag genom sin genomskärande
kritik av tomheten i allt modernt
livsåskådningsprat och av ihåligheten i vårt tekniska
så kallade kulturliv. Men ingen av dem når
syntesen. När söndermalningen fortgått, när
de döda formerna på alla kulturlivets
områden avslöjats, då är tiden inne att bygga
upp en ny kultur, som ur primitivismens
evangelium hämtar förpliktelserna mot de
vitala impulserna och ur den asketiska
religiositeten kravet på ödmjukhet inför de
högsta religiösa värdena, men som samtidigt
är en kultur i meningen av ett medvetna
individers organiserade samarbete mot
fulländning. Sven Lidman är en kämpande man,
som själv i tidigare faser av sitt liv upplevat
så svåra former av modernt kulturliv, att
han måste bli icke i första rummet
förkun-naren och profeten utan angriparen och
var-naren. Som sådan har han en större och
viktigare uppgift än de flesta skribenter i
vårt land. Hans nya bok visar med sin hän-
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
