Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: Människan och tidsandan. Sven Lidman och tidens kulturproblem - Rütger Essén: Sens moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Sens moral
Knut Hagberg: Efter storhetstiden.
P. A. Norstedt & Söners förlag.
Vad Knut Hagberg vill ge i denna bok är
en slags sens moral av den förolyckade andra
svenska storhetstiden. Denna naivt självbelåtna
men dock ej enbart av bluff och humbug och
svindlerier fyllda period i svenska folkets liv
finner knappast i något hänseende nåd för
denne kloke och stränge kritikers ögon.
Aldrig har, enligt Hagberg, svenska folket
varit närmare att förgäta vad som varit och
är kärnan i dess moraliska personlighet, näm
ligen ”respekt för människovärdet, för det
hederliga arbetet, för de domestika
känslorna”. Frågan är nu om den av ”Bo Jonssons
ättlingar”, den skrupelfria framgångens män,
Wallenstein, Napoleon, Ivar Kreuger etc.,
vilseledda och blint imponerade samtiden
skall återfinna vägen till dessa de enda
solida dygderna, den västerländska kulturens
enda tillförlitliga grundval. Knut Hagberg är
mycket oviss om svaret på denna fråga —
och vem kan med hans syn på tingen undgå
detta? Men han är lyckligtvis varken en
salvelsefull väckelsepredikant eller en
skenhelig eremit. Han vet att livet i
uppgångs-som i nedgångstider, i samlings- som i
upplösningsperioder, är rikt och heroiskt, fyllt av
mod och skönhet och oväntat friska
färgnyanser vid sidan av skam, elände, fulhet
och tristess. Dessutom kan han finna ljusa,
sanna och starka ord för den svenska naturens
vederkvickande läkkraft och för sinnets
spänstighet under hårda öden. Alla dessa
egenskaper hos författaren göra att hans myckna
vishet ej blir alltför tung att bära, varken
för honom själv eller för hans läsare.
I allt väsentligt har Knut Hagberg givetvis
rätt. Den västerländska kulturen har
uppbyggts på aktningen för personligheten, på
insikt om andras värde och egen skröplighet,
synslösa ärlighet, sin brinnande uppriktighet
och sin radikalt genomlysande skarpblick,
att han är sin svåra och otacksamma uppgift
fullt vuxen.
Sven Stolpe
62
på frihet, rättfärdighetsvilja och broderskap.
Men däremot icke på jämlikhet. Den vilar
alltjämt på dessa grundvalar. Om de raseras
sjunker Västerlandet ned i barbari.
Så långt är allt sanningar — och
sanningar, som ingalunda äro självklara eller
allmänt erkända. De äro alltså värda att
nedskrivas, värda att understrykas, försvaras
och stridas för med ali den glans och skärpa
varmed Knut Hagberg kan hantera det
svenska språkets goda stålklinga. Understundom
blir emellertid författaren — det är
åtminstone min mening — mera polemiker än som
egentligen passar hans väsen. Framgångens
män, de som vunnit makt, pris och
rikedomar, ha dock ingalunda alltid burits
enbart av skrupelfri vilja till makt, ära och
njutningar. Caesarerna ha icke alltid varit
vad de kristna trott, och när dessa vägrat
deltaga i kejsarkulten har detta icke alltid
enbart berott på insikt om personlighetens
värde och alla människors skröplighet inför
Gud utan också i någon mån på en motvilja
att erkänna även den verkliga mänskliga
storheten — en tendens, som må vara aldrig så
nyttig som motvikt mot massornas böjelse för
avgudadyrkan, men som dock ingalunda
alltid flyter ur rena källor. Och när Knut
Hagberg prisar svenska folket för dess
demokratiska misstro och ovilja mot dem som nå
högt så har han därmed också pekat på en
av huvudgrunderna till våra största både
moraliska och historiska fiaskon. Det må vara
en smaksak, om man känner sig mera dragen
till de folk, vilka blint älska, beundra och
följa sina stora män, än till dem, som lika
blint misstro och förfölja dem — äro
männen verkligt stora bli de för övrigt varken
större eller mindre i det ena fallet än i det
andra — men man lär knappast kunna göra
gällande att de senare a priori stå andligen
högre.
Varken Wallenstein, Napoleon eller kanske
ej ens Ivar Kreuger lär heller restlöst kunna
förklaras ur makt- och njutningslystnaden —
lika litet som de vilka bevarat den heliga
elden genom mänsklighetens liv enbart äro
till finnandes bland skriftfilosofer och
skriftdiktare.
Någon särskild anledning att ge
triumfkörerna vid fall och misslyckanden en extra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
