Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Rütger Essén: Sens moral - Ragnar Svanström: Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
uppmuntran är väl knappast heller för
handen. Det finnes en sund medelväg mellan
människoidolatri och den svenska
demokratiska avunden. Efter storhetstider har den
senare aldrig behövt konstgödas.
Detta emellertid sagt endast en passant.
I det väsentliga kan jag för min del till fullo
instämma i Knut Hagbergs sens moral. Dock
måste jag i klarhetens namn inlägga en
gensaga mot författarens bruk av termen
”demokrati”. För honom är demokrati respekt för
människovärdet — hos alla — och för det
ärliga arbetet — hos alla, frihets- och
rättfär-dighetssinne — med ett ord den bärande
grunden i Västerlandets andliga liv.
Demokrati synes mig emellertid — om ordet skall
få någon gripbar mening — böra anses som
en politisk term, vilken betyder flertalsvälde
— alltså det numeriska flertalets absoluta
bestämmanderätt i alla samhälleliga
angelägenheter — sålunda en rent kvantitativ princip,
som ideellt sett icke står i något som helst
nödvändigt samband med frihet och
människovärde och praktiskt sett snarast är motsatt. I
överförd bemärkelse betyder demokrati vad
som kan förväntas eller anses böra passa
samman med detta flertalsvälde. Vad detta är
—-därom må man nu anse vad man vill. Men vad
kan man vinna med att som Knut Hagberg
utan vidare identifiera demokrati med den
västerländska kulturens bärande principer:
personlighet, frihet och ansvar? Endast att
förvirra allmänhetens begrepp.
Det kan synas vara författarens ensak om
han nu är förälskad i termen demokrati och
vill begagna den i denna egendomliga och
ohistoriska bemärkelse. Men han riskerar
därigenom dels att komma i sällskap med
förkämpar för den kvantitativa, d. v. s. den i
verkligheten förekommande demokratien, vilka
icke ha en gnista förståelse för Knut
Hagbergs kultur- och personlighetspatos, och
dels att stöta bort grupper, som förkasta den
politiska demokratien till stor del just
därför att de stå på samma andliga
grundåskådnings mark som författaren.
Detta påpekande av risken att genom en
dubbeltydig terminologi missleda mindre
klarsynta människor och utnyttjas av
tvetydiga element utgår emellertid från en
prak-tisk-utilitär synpunkt, som i litterärt och kul-
Konungen
Nils Ahnlund: Gustav Adolf den store.
Svenska kyrkans diakonistyrelses
bokförlag. 1932. 7: 50.
En anmälare står i själva verket i förstone
en smula tveksam inför valet av de attribut,
varmed han skall söka att karakterisera Nils
Ahnlunds Gustav Adolfsbok. Han kan föra
fram hela raden av de adjektiv, varmed ett
lyckat historiskt arbete brukar smyckas bara
för att finna att de i detta fall ej säga något
väsentligt. Han kan kalla boken grundlärd
utan att känna sig tillfredsställd. Han kan
kalla den fängslande och fascinerande och
skrapar ändå endast på ytan. Han kan kalla
den kongenial med sitt ämne och befinner sig
på en mera givande väg. Vad som väl mer än
något annat utmärker Ahnlunds bok, är hans
glödande vilja, inspirerad av en övertygelse,
vunnen under åratals trägna studiemödor, att
i sin tur övertyga en sen tids släkte om det
överväldigande i Gustav Adolfs personlighet.
Att han lyckats på det sätt som skett,
konstituerar bokens storhet och visar författarens
markanta talang.
Boken om Gustav Adolf den store är, detta
kan sägas utan överdrift och utan varje
förbehåll, i svensk historisk litteratur och i
modern svensk litteratur överhuvud utan
motstycke. Svensken intresserar sig i gemen mera
för verket än för människan därbakom, mera
för idéer och prestationer än för själsliga
egenskaper. En tidigare generation har
beträffande Gustav Adolf främst tagit fasta på
svärdet i hans ena hand och bibeln i den
andra, vår egen tid på hans samhällsupp-
turkritiskt hänseende är av underordnad
betydelse. Knut Hagbergs verkliga insats ligger
på den breda reala samhälls- och
kulturkritikens område. Hans föreliggande arbete
är avsett att vara ett aktuellt inlägg i denna
ständigt pågående debatt -—- ett polemiskt
inlägg, icke ett försök till allsidig förklaring
och förståelse. Det är gjort med författarens
sedvanliga skicklighet, skärpa, klarhet och
spiritualitet — en fängslande och aldrig fadd
läsning. Rütger Essén
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
