Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Fredrik Böök i Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
skämmas för, i en oklar förhoppning att
därigenom verka mer begåvade och
intressanta.” Fredrik Böök diskuterar hur Lenin
kunde ha svarat. Han kunde ha svarat med
likgiltighet, med förakt, med hat; det finns
kanske också en möjlighet att han svarat
någonting i den här stilen: ”De
småborgerliga dygderna, det patriarkaliska samhället
— det är inte vi som ha förstört dem. De
ha redan dukat under för den historiska
utvecklingen, för högkapitalismen, för det
moderna produktionssystemet. Vad som finns
kvar är bara spillror och minnen, som de
sentimentala och orkeslösa må sätta sig ner
och begråta. Det samhälle som vi nu leva i
och som jag svurit att lägga i grus är icke
herr och fru Kammerers. Det är
industriägarnas och finanshajarnas, spekulanternas
och storsvindlarnas, trustmagnaternas och
diplomaternas, lättingarnas och
kupongklipparnas samhälle. Jag bygger ett annat och
bättre, där arbetet och plikten, rättvisan och
sanningen, alla de borgerliga dygderna skola
stå upp i nya skepnader till ett nytt liv, där
det icke skall finnas någon plats för
övermodiga drönare. Vad kunna herr och fru
Kämmerer ha att invända däremot? Är du
rädd om dem, så blicka icke tillbaka, utan
framåt.” Och sedan följa ett par sidor,
skrivna med den stora prosans slagkraft,
tvingande sig på en, tagande en för strupen,
omöjliga att komma ifrån, förfärliga och —
värst av allt — sanna: de tala om
skuggsidorna i det kapitalistiska Europa. De kunde
varit skrivna av Carlyle, om han levat nu.
”Skulle de plikttrogna arbetarna finna
sig bättre till rätta i Lenins rike, så vore jag
villig att be en bön för dess tillkommelse.
Men jag är långtifrån säker på det.” Vi
kunna, många av oss, upprepa detta, ord
för ord: ”Skulle de plikttrogna arbetarna . . .”
Men spåren från Ryssland förskräcka. Hur
skulle de kommunistiska idéerna ta sig ut,
omsatta i praktiken på västeuropeisk mark?
Vi kunna ingenting gissa; vi kunna endast
grubbla över om våra barn och barnbarn
skola få det svar på frågan som endast
em-pirien, erfarenheten kan ge. Vi äro de
rådvilla.
Det är herr och fru Kammerers likar som
århundrade efter århundrade burit upp Euro-
pas civilisation. Det är fortfarande de och
deras likar som bära upp den. De ha burit
den, av instinkt, av pliktkänsla, för sin egen
och sina barns skull, för att det självklart
skulle vara så. Det är tack vare dem som
Mellaneuropa inte fallit sönder i kaos:
Fredrik Böök har sett det på ort och ställe; alla
andra som varit där nere ha också kunnat
se det. Men denna klass förtunnas allt mer
och mer, kläms allt hårdare mellan
sköldarna. Vad ha de gamla traditionerna, de
gamla instinkterna att betyda för de släkten
som växa upp? ”Ibland, när man blickar ut
över det hårt pressade, modlösa
Mellaneuropa, tycker man sig höra sandkornens fall
i timglaset: stunden nalkas.”
Ali historia — skulle man kunna
utveckla — är ytterst idéhistoria: historien
är idéernas brottning med varandra.
Kristendomen segrade över hela världen, ty den
hade endast att ta död på redan utlevade
idéer, idéer utan kraft till växt och förnyelse.
Fredrik Böök har rört vid det öppna såret,
vid den sjuka punkten i vårt och
Versailles-fredens och Folkförbundets Europa, i
finansskandalernas och nödens sönderslitna Europa:
”Ingen borgerlig kultur kan växa, leva och
andas, så länge den befinner sig i ohjälplig
motsats till sina egna högsta intellektuella
och etiska normer. Det borgerliga Europa
förmår inte tro på sig självt, det endast
hycklar gott samvete. Ur denna förlamande
moraliska tvedräkt hämtar det kommunistiska
Europa, Lenins Ryssland, sin överlägsenhet.”
Det är svårt att säga det sannare.
Bolsje-vikerna — inte slöddret som funnits och väl
fortfarande finns bland dem, utan de ärliga,
de osjälviska, de för saken kämpande — de
ha dock en idé att samlas kring, att värma
sina hjärtan vid, att låna sin eld av. Vi ha
ingen. Vi kunna tycka om dem precis vad
som helst: vi kunna minnas deras
skoningslösa utrotningskrig mot det gamla ryska
borgardömet, vi kunna minnas deras
ohyggliga kampmetoder, med spioneri,
deporte-ringar och hänsynslös andlig ofrihet —
ingenting kan förändra det enkla faktum
att den enda politiska rörelse i våra dagar
som hos sina anhängare tycks kunna ingjuta
offervilja, hänförelse och ovansklig tro är
kommunismen. Var är vår hänförelse? Vi
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
