Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Harry Martinson: Ut från hamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gånger. De dricka det begärligt och mikro
kafé tycks förefalla dem sjudubbelt
smakligare än en liten kaffe. En kväll vid suppern
ger fanatikern från Paikopolis från sin
bordsända en inhemsk befallningsglosa åt mig.
Jag förstår den mycket dunkelt och skakar
på huvudet. Han blir häftig.
—— Förstår du då ingenting, ingenting!
Och ordet ingenting (tipota) skär hetsigt
genom rummet. Jag går oberörd men räviskt
beredvillig ut i korridoren och finner mig
där i situationen och kommer tillbaka med
en teapot (tekanna). Det blir tystnad i
mässen, efterhand blir det några tobaksgula
leenden kring bordet. De sitta likt rävar som
man strukit mothårs.
Natten kommer mjuk över havet och sedan
kommer en soldag som glittrar på sjön,
stackar några moln framför Helios’
världskula och gör sjöarna gröna.
En av middagarna är åter serverad och
aväten. Jag har diskat tallrikarna, tennfaten,
glasen och den stora soppterrinen, som är
vit, just som marmorn måtte ha varit en gång
på Akropolis. Jag ställer mig på planklasten
akter över och röker, en spenslig liten rök,
som skingras i vinden. Men ur skorstenen
vältrar stenkolsröken undan sitt båltjocka
bläck, insveper aktertoppen och sänker sig
ned på de gröna sjöarna en sjömil bort, där
den troget följande, talrika sjöfågeln ställer
till träta över innehållet i en margarinlåda
fylld med skulor, som jag slängt. Jag brukar
göra så om det finns kasserade lådor
tillgängliga, annars sjunker den bästa och
tyngsta maten till botten innan de trätt
färdigt och hunnit glupa den.
Det är stora, präktiga fåglar, troligen en
tropikart av trutar. Vattensvalorna äro också
med. Under! att de kunna vara med så långt
till havs.
Här till sjöss, där historierna sväva rätt
fritt, går det underliga skrönor om dessa
svalor. Det sägs att de skulle livnära sig av
en sorts loppor som leva på tropikmåsen och
atlantskarven. Kanske kan man säga: kanske.
Är Atlantis en saga? Är skarvloppan en
skröna? Här ute på havet kan man ju smyga
sig till att tro åtminstone på loppan. Som
utgångspunkt kan man ta att koj loppan finns,
exporterad hit ut från bordeller och städer,
och att tyfusbacillen kunde resa med loppan
i undernärda efterkrigsår.
Här fladdra i alla fall vattensvalor ända
ned till vågtopparna för att tigga. De ha
en sorts kvitter också som låter mycket tunt
och hjälplöst i havsrymden.
På Ionopolis’ plankpackning står jag med
foten på en grov surrkätting och betraktar
dem med en fromhet i vilken de strunta. Runt
fartygets oproportionerliga träberg driver
den romantiserade sargassotången i volmar
bort mot sin ödesvirvel mellan Västindien
och Mexiko. De flesta volmarna flyta
indrunknade i böljorna, men många höja sig
över och bilda gröna, småpuckliga flottar.
På dessa små pucklar sätta sig vattensvalorna
då och då ned och vila. Där rikta de sitt
kvittrande tiggeri till hela den oändliga
omgivningen. Hade jag varit mycket lärd skulle
jag ha petat med ett milslångt finger ned i
havets duk och sagt: där flyter Sargassum
bacciferum; men nu är jag inte lärd annat
än i vissa ting och orden Sargassum
bacciferum få därför flyta ur en ordbok utan att
täcka sitt begrepp och mina marinsyner
kring Sargasso.
•
Jag har flyttat mig till fördäckets
plankhög och nu komma negereldarna upp ur
djupen. De gå till frivakt. Middagsmaten
bära de samtidigt med sig: italienskt
vetemjöl som bluffats in i en form som kallas
makaroner och som får sina förtjänster av
såsen med riven ost. I en dinglande hink bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
