Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Harry Martinson: Ut från hamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de pashà, en sorts grekisk nationalsoppa,
som tillredes av konserverade och särskilt
beredda komagar. Denna soppa är inte illa,
rätt ymnig och fast i smaken. Det är vommen
som här tas till heders: matgräsets första
station i nötet. Pashà är en lika stående rätt
i Grekland som ärtsoppa i Norden.
—— Hu cen jo lejjk datt supp? säger Slame
på sitt västindiska idiom och suger i sig
makaronernas vindlingar; de sprattla kring
hans mungipor och slå stjärtslag mot den
barnsliga, svarta kinden.
—— Antingen äter man den eller äter man
den inte, menar en kaffeblå jätte från Haiti.
Han tar en sked från negereldarnas privata
lilla serviskorg, den lämparen Orrio, som är
senegalneger, burit upp på plankberget och
satt fram. Haiti äter pashà med välbehag,
Jamaica-Slame fnyser som om han hade en
osynlig pinne genom näsbrosket. Orrio, vars
blod är källtappat i Afrika, äter tyst båda
delarna medan han låter sina ben dingla
över klyftkanten ned mot vinscharna. Fjärde
man i laget, en amerikaneger från Gulfport,
sitter lugnt tuggande i tyst bordssamtal med
Orrio. Det är en del taktiska saker han reder
ut för den nymornade afrikanen, något om
negerns rastaktik, som är så olika i öster,
söder och väster. Just taktik, inte takt. Det
är taktik som behövs för att någorlunda
ohunsad klara sig i det nådens sken som
utstrålar från den vita huden.
Den vite mannen är simpel, listig, feg
gentemot den svarte, och med imperatorisk
oförskämdhet förstår den bleke att ge dessa
egenskaper en sorts grandezza, en sorts
romaraktighet som duperar öldrickare och
andra halvtänkare. Det ser ståtligt ut att ryta
mot Afrika, det är ju djungel, för fan.
Negrerna vet detta mer än vi tror. Negern
har därför sett sig om efter en sak: taktik.
Han har en viss taktik gentemot oss. Därför
skall vi sent lära känna honom sådan han
är. Han lämnar inte ut sig mer än han gjort,
han känner oss i någon mån nu, sjudubbelt
bättre än vi känner honom. Orrio och Semmy
samtala:
—— I tell you, boy, säger Semmy, I been
fireman in U. S. Navy for five years.
Alltså känner Semmy sakerna; det är
taktik han nu undervisar Orrio i. En vit
mässpojke sitter och lyssnar; det gör inget.
Semmy har ingenting emot vita mässpojkar.
Nej, det gäller den vita muren nu.
—— I tell you, boy, säger Semmy åt Orrio,
that’s the way to do; och samtalet går ner,
blir tyst och förtroligt.
Några delfiner dyka upp där nere i
vattnen nedanför det gungande plankberget. De
tröttna snart och försvinna i de rymliga
djupen. När Ionopolis rullar över åt
styrbord känns en knyckig tyngd som fortplantar
sig in i våra sjövana kroppar som genast
inregistrera det excentriska i fartygets
rörelser. Lasten tynger alltså babord hän, vi ha
babords slagsida. Vi resa oss, stötta benen i
däcket och liksom smaka på den. Det är en
girig, tung och krapp slagsida. Den kommer
att öka fort med västlig vind. Och med
västlig storm?
—— Ship, ship (tjänis) hälsar jag. Min
middagsrast är slut, jag går att göra i
ordning kaffe för officersmässen. Där nere från
djupen hojtar en färsk eldarvakt med vit hud
under sotet. En skandinavisk svordom skruvar
sig upp ur ventilatorn:
—— Djävlar ända in i helvete!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
