- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
21

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äggvita. Men barnafrom var han, och han anslöt
sig gärna till den stilla, gråa hop, som
strömmade in i kyrkan, när hans far låste upp
den gröna porten. Och säkerligen har icke i
någon söndagsskola ett barn sjungit så
trosvisst, ej heller så klockrent som Egon
Phalander: ”Tryggare kan ingen vara än Guds
lilla barnaskara.”

Egons far dog i lunginflammation. Han
vårdades i hemmet, var stilla och tålig och
föreföll lycklig. De sista dygnen var han
medvetslös, men strax innan han dog, började
han mumla och liksom prata för sig själv.
Det var omöjligt att uppfatta, vad han sade.
Döden hade redan rört vid hans tunga, och
det vita, toviga skägget gjorde hans tal ännu
mera oartikulerat. Endast ett ord var tydligt,
och det var (ytligt sett) just i den stunden och
just i den munnen ett rätt underligt ord. Han
sade nämligen:

— Konjak ...

En tjuguårig kamp nådde därmed sin
avslutning; det är svårt att fatta det
annorlunda, än att gubben i alla fall ville ha
sagt det, innan han dog.

Vad Egons mor ett par år senare sade
såsom sitt sista ord, fick Egon aldrig veta.
Den utslitna, sönderbråkade gamla tvättgumman
avled nattetid på lasarettet.

Egon var då endast tretton år gammal. Han
blev först omhändertagen av skattmästaren i
församlingen. Det var en medelålders man,
som när han visade sig ute på gatan var iförd
mörk överrock med svart sammetskrage,
plommonstop och mörkbrun portfölj. Man
kunde tro, att det var en rådman på väg till
rådstun, och det fula i saken var, att herr
skattmästaren icke ogärna sett, att en dylik
förväxling ägt rum. Han var mycket viktig
över sina uppdrag. Saldo, budget, upp- och
avskrivning, fondmedel, utdebitering — han
talade på det sättet. Säkerligen var det inte
en slump, att Vår frälsare förråddes just av
den lärjungen, som handhade kassan. Den
sörköpingske skattmästaren förskingrade inga
medel, han var tvärtom en mycket driftig och
knepig karl, men övergivit Jesus hade han
otvivelaktigt gjort. Bokföringen hade blivit
honom alltför kär.

Herr skattmästaren placerade emellertid
helt behändigt ut Egon hos sin systerson, som
var urmakare i Stockholm. Det rådde ett rätt
kostligt förhållande mellan denne morbror
och denne systerson. Skattmästaren var
barnlös och lite småförmögen, och urmakaren
hoppades få ärva honom. För att nå detta
mål ställde han sig vid sammanträffandena
åtskilligt religiösare än han i verkligheten
var, ja, han ställde sig så religiös, att
morbrodern blev lätt irriterad, nästan fick
samvetskval. Men sitt testamente, som var gjort
till förmån för hednamissionen, ändrade han
ej av den anledningen. Deras mellanhavanden
präglades alltså från början till slut av
ömsesidiga missförstånd. Det är dock möjligt, att
morbror skattmästarn förstod mer, än han
fann för gott att visa; han var i själva verket
ett riktigt lanthandlargeni.

Inför Egon ställde urmakare Johansson sig
extra religiös endast under de två första
dagarna. Sedan blev han, som han brukade
vara. Det var för övrigt en mycket hygglig
karl, rätt enfaldig men godmodig, och som
han själv trodde humoristisk. Hans humor
bestod i, att han skrattade alldeles våldsamt;
han använde skrattet som berusningsmedel,
tog det som en pris snus, när han kände
behov av stimulans. Med motiveringen var
det i allmänhet klent beställt, men den som
kunde förekomma var städse oförarglig och
naturligtvis också höganständig.

Egon blev väl behandlad i urmakarfamiljen.
Han var arvonkelns skyddsling;
herr Johansson uppfattade honom som en
sorts gisslan, en underpant på ett gynnsamt
testamente. Det var en sak. Men därtill kom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free