Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyst, Harry har sådana svåra saker att lära.
Hon gjorde Harry så märkvärdig som
möjligt. Egon och urmakaren sutto ofta
tillsammans ute i köket och läste
veckotidningar.
Med åren hade farbror Johansson förlorat
mycket av sin humor. Skrattet blev efter hand
allt kortare och allt svagare, förvandlades
så småningom till en stereotyp
solskenssångargrimas. Men även Harry förändrades.
Hans en smula fräcka gåpåarton i pojkåren
var endast en flyktig reva i de gråa molnen.
Han mognade, blev manligare, ansiktet blev
så ordentligt och han själv allt trumpnare.
Efter studentexamen gick han in i gasverket.
Han var familjens stolthet. Och det var också
en utmärkt hygglig och skötsam ung man,
som på söndagsförmiddagarna promenerade
med en snäll och anständig flicka.
Nej sannerligen, i familjen Johanssons
öden eller karaktärer fanns det ingenting
spännande eller överraskande. Och om inte Egon
hade haft något visst i strupen och öronen,
så hade det förmodligen inte varit mycket
att tillägga om honom heller. Nu hade han
en gång fått sångens gudagåva, och nu blev
hans liv en illustration till satsen, att den
Gud ger en talang, ger han inte alltid
förmåga att bära den.
Egon hade gått in i en sångförening. Det
var en mycket bra förening (inom parentes
sagt var den nykterhetsorienterad och svagt
frireligiös), dess ledare var förträfflig; han
uppmärksammade genast Egons gåvor, gav
honom privat och gratis någon undervisning
och sade, att Egon bestämt hade en röst, som
kunnat bli någonting. ”En röst som kunnat
bli någonting” — Egon var mycket stolt över
detta omdöme. Men han tänkte sig aldrig
annat, än att det skulle bli hans sångarbanas
slutbetyg.
En dag ringde emellertid sångföreningens
anförare och frågade Egon, om han ville
komma på en välgörenhetsfest och sjunga ett
par solonummer, som de just hade inövat. Han
skulle få tio kronor, och det var på söndag
klockan två. Klädsel förmiddagsdräkt. Egon
fick låna Harrys smoking, vilket efter
familjeråd förklarats vara den korrekta utstyrseln,
gick dit, sjöng och kom hem och talade om,
att han blivit inbjuden att sjunga hos en fru,
som hette Bergströmer, nästkommande onsdag
klockan åtta. Den söndagseftermiddagen
var Egon tyst men upphetsad. Om onsdag
skulle han förmodligen få en tia till. Han såg
veckorna framför sig som oavbrutna
framträdanden söndagar och onsdagar, och över
varje vecka singlade det ner två tior. Därtill
kom applåderna. För första gången i sitt liv
hade Egon smakat bifallets sötma.
Måndags- och tisdagskvällarna sjöng Egon
oförtrutet, och det hjälpte ej, att Harry bad
honom hålla käften. Familjen Johansson hade
annars ingenting emot, att Egon sjöng, men
det skall ju vara måtta på allt.
Då Egon på onsdagskvällen kom hem,
frågade tant genast:
— Vad fick du?
Hon tänkte på tian, men Egon svarade:
— Te och smörgåsar.
Då skrattade Harry. Egon hade inte fått
ett öre, men han var röd i ansiktet, och
händerna skälvde på honom. Han kunde inte
riktigt berätta, vad som hänt. Han var i
själva verket berusad, berusad av en ny och
finare miljö, och av de komplimanger, han
fått mottaga.
Vem var nu denna fru Bergströmer? Jo,
Aline Bergströmer var sedan aderton år
tillbaka änka efter grosshandlaren med mera
Konstantin Bergströmer. Några barn hade
hon ej fått med sin man, men vid sin död hade
han lämnat henne ett stenhus och tolvhundra
grängesbergare. Egon hade som sagt träffat
henne på en välgörenhetstillställning. Den
var för tuberkulösa folkskolebarns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
