- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
24

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lantvistelse. Detta betydde emellertid ej, att fru
Bergströmer tyckte om barn eller hade
intresse för tuberkulosens bekämpande. Hon
hade kommit dit av rent misstag.

Fru Bergströmer var musikaliskt
intresserad. Intressets förhållande till smak och
känsla var kanske icke riktigt idealiskt, men
vad som brast i smak ersattes genom
tilltagsenhet. Hon tvekade aldrig att formulera
ett omdöme. Alltid låta säker, det imponerar
bara det, och är man sedan också förmögen,
har ett stenhus och tolvhundra
grängesbergare ... Fru Bergströmer ansågs allmänt
som höggradigt musikalisk, en verkligt fin och
kultiverad musikmänniska. Hon satte ett
alldeles ofantligt stort värde på detta anseende.

Det hade hänt henne förut, att hon
”intresserat sig lite för unga röster”, bjudit hem
dem och låtit dem sjunga i sin salong, till
och med kostat på dem lektioner. Men så
snart hon förstått, att de icke skulle bli något
alldeles extra, hade hon hastigt avfärdat dem.
Hon brann av begär att få utöva estetisk
välgörenhet, men hon var mycket försiktig.
Hennes fåfänga var stor, och hon ville inte,
att det skulle hända, att hon hållit på fel
häst. Egon blev bjuden till fru Bergströmer
upprepade gånger, och hon ordnade diskret,
utan överenskommelser eller tidigare
resonemang, att det för var gång var en ny
sakkunnig, som fick höra Egons röst. De blevo
alla entusiastiska, varvid fru Bergströmer
sade:

— Ja visst. Inte sant?

Till sist bestämde hon sig. Hon ringde till
Egons kontor och bad herr Phalander vara
välkommen för ett samtal klockan halv åtta.
Egon förstod att någonting skulle hända
honom, och han var mycket upprörd, när
han kom hem till urmakarns. Vad kunde hon
vilja honom? Detta frågade han sig själv
och familjen under hela middagen. Slutligen
sade Harry, att Egon förälskat sig i en
gammal östermalmskäring, varvid tant, som
inte tyckte det var riktigt kristligt att kalla
sin nästa ”östermalmskäring”, sade:

— Men Harry då.

Så fort middagen var slut, påsatte Egon
sin söndagskostym och gav sig i väg. Redan
före sju var han utanför fru Bergströmers
port. Det var ju alldeles för tidigt, och han
gick därför runt kvarteret några gånger.
Denna halvtimme av väntan var den
lyckligaste halvtimmen i Egon Phalanders liv.
Men han visste inte att så var förhållandet.
Det är först efter konsertens slut, som vi
veta, att ”det skönaste var, när strängarna
stämdes.”

Samtalet med fru Bergströmer varade till
klockan nio. Fru Bergströmer meddelade
honom, att hon bestämt sig för att påkosta
utbildningen av hans röst, pratade så gott
som oavbrutet och med en hastighet, som
vittnade om en fabulöst utvecklad andningsteknik.
Hon bestämde allting, Egon fick inte
ett ord emellan, det var nätt och jämnt han
fick säga tack. Egon fann det både naturligt
och angenämt, att han ej blev tillfrågad om
egna önskningar och förslag, men det
förvånade honom något, att hon föreföll så
likgiltig för hans tacksamhetsbetygelser. Hon
gjorde endast ett ögonblicks paus för att
åhöra dem, såg visserligen vänlig ut men
påfallande otålig. Egon tolkade det som
hjärtegodhet och varm kärlek till konsten,
som ett utslag av rikedomens, bildningens
och den förnäma världens utsökta takt och
finkänslighet. Fullkomligt utom sig av glädje
sprang han ifatt en spårvagn och ilade sedan,
så fort benen kunde bära honom, från
spårvagnshållplatsen och hem. Han var ivrig att
låta fosterföräldrarna och Harry dela hans
glädje. Redan i tamburen började han skryta.
Harry hade förargligt nog gått på bio, han
fick därför ej vara med om den första
utdelningen av glädjen. Farbror blev mycket glad,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free