- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
27

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Egon fick med tiden tillåtelse att säga
”tant Aline” till fru Bergströmer. Intimiteten
ökades icke genom denna tillåtelse, i
varje fall ej till Egons fördel. Han vågade
ej till ”tant” säga mer än han vågat till ”fru
Bergströmer”; hon däremot läxade kanske
upp ”Egon” ännu mera ogenerat än hon gjort
med ”herr Phalander”. Egon var rätt och
slätt rädd för henne, och hon uppträdde
onekligen en och annan gång med en
bryskhet, som kunde verka skrämmande på en svag
själ.

Egon var utomordentligt artig och
förekommande mot sin beskyddarinna, och det
var ju också på sin plats, men han visste inte
riktigt, hur man bär sig åt, när man skall
vara artig och förekommande. Då Egon
dagen efter en middagsbjudning kom upp
till tant Aline, sade hon, sedan de en stund
talat om sånglektionerna och dylikt:

— Jo, Egon. Jag tyckte Egon var lite för
sirapscharmant i går. Det behöver Egon inte
vara. Alla människor vet ändå, att Egon är
alldeles beroende av mig.

Detta sade hon lugnt, under det hon såg
på honom med sina ljusa ögon. Hade Egon
varit en självständig natur, hade han
sannolikt vid ett sådant tilltal i mer eller mindre
artig och förekommande ton bett fru
Bergströmer dra åt helvete, nu rodnade han endast
och svalde några gånger, och när fru
Bergströmer övergick till ett annat samtalsämne,
följde han med så gott han kunde. Det bör
kanske markeras, att om Egon varit en
självständig natur, hade fru Bergströmer aldrig
någonsin tilltalat honom på det viset. Hon
hade mycket väl reda på, vad var och en
tålde, och hon rättade sig därefter. Hennes
läggning var kylig, men människorna voro
henne icke fördenskull likgiltiga. Visserligen
hade hon emellanåt i stora sällskap en rätt
underlig min, hon stirrade tomt ut i rymden
och plockade och plockade på den pärlrad,
hon bar om halsen, plockade som om det
varit ett radband. Man kunde trott, att hon
satt djupt försjunken i sina tankar, men de
leenden som då och då foro över hennes
tunna läppar, passade vidunderligt bra till
replikerna, som växlades i grannskapet. Så
nog följde hon med. Sedan talade hon
plötsligt, hela kaskader, sammanfattade det sagda,
rättade felaktigheter, sade det förlösande
ordet. Hon ville bli beundrad och hon ville
bli smickrad, icke grovt smickrad men dock
smickrad. Hon visste mycket väl, att folk som
smickrar ljuger, men hon tyckte det var roligt
att höra dem ljuga. Det är ju ett ofta
iakttaget förhållande, att personer som ha många
tallrikar finna tallriksslickare vara ett
klädsamt komplement till servisen.

Fru Bergströmer lät icke Egon framträda
i förtid, men hon följde med spänt intresse
alla andra debutanter och unga sångare. Egon
hade en enastående röst, men det kunde ju
hända, att det plötsligt dök upp en yngling,
som hade ännu bättre, och något dylikt ingick
ej i fru Bergströmers program. Det var på
vinnare, icke på plats, hon satsat sina pengar.
För henne var det ett axiom, att alla andra
sångare voro Egons naturliga fiender, och
eftersom det var hon, som roade sig med
att göra Egon till sångare, blevo Egons
fiender också hennes. Naturligtvis älskade
hon sång och musik rent och osjälviskt,
men ... Fru Bergströmer var mycket
realistisk.

En lång tid var hennes oroliga intresse
knutet till den unge sångaren Gösta Ahlman.
Varje gång han lät höra sig, var fru
Bergströmer där, och Egon hade hon med sig.
Hon torterade sin protegé med Gösta
Ahlman, hon talade om hans sång och
utvecklingsmöjligheter nästan jämt, dels emedan
hon verkligen tänkte på honom rätt mycket,
men kanske framför allt därför att hon
ansåg det vara ett sätt att sporra Egons flit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free