Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 32 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Elis Andersson - Erik Asklund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är att han bedömer verket utan hänsyn till
författarens person. Hur rättskaffens de
varandra recenserande författarna än vilja vara,
lär det vara dem omöjligt att komma från
personligt hänsynstagande. Det finns
någonstans i Mellaneuropa ett teaterkritikernas
förbund, som stadgar, att en medlem, som skrivit
en teaterpjäs och fått den uppförd,
automatiskt uppger sin kritikerverksamhet —— en
kanske alltför hård men ganska snygg
bestämmelse.

Man skulle önska tidningarna större staber
av rena kritiker, som älskade dikten och hade
ett någorlunda litteraturvetenskapligt arbete
bakom sig —— icke för att snobba med i
recensioner utan för vidsynens skull.

ERIK ASKLUND Recensionerna ha icke varit av någon betydelse för ens utveckling.

Frågorna i det formulär B.L.M. sänt ut
är med hänsyn till det begränsade utrymmet
omöjliga att besvara. Skall man fatta sig
kort, blir faran den att man inte tillräckligt
kan precisera sitt omdöme så att eventuella
missuppfattningar av saken undvikas. På den
första frågan till exempel vore man frestad
uttala ett bestämt nej med hänsyn till vissa
personliga erfarenheter. Man kommer alltså
i detta fall att utifrån en viss vunnen
självsyn önska litteraturkritiken, i den mån det
avser själva utövandet i form av recensioner,
att upphöra eller i bästa fall lägga om sin
verksamhet så att dess syfte mera kom att
gälla författarna än reklamen och publiken.
Ty man kan ibland inte låta bli att fråga sig
om reklamens makt är större än herrar
kritikers betydelse för litteraturens expansion
hos publiken. Recensioner kan ju för ali del
betraktas som ett slags annonser, men då
faller ju hela denna föreställning om
litteraturkritiken som något kulturellt betydande
och mänskligt avgörande när det gäller
skapande dikt och konstnärligt betonad
litteratur av värde. När till exempel den stora
attacken mot kritiken började för några år
sedan, riktades den samfällt mot ett håll och
en man: Fredrik Böök. Varför? Därför att
han då var (och väl fortfarande är) den
ende, som hade makt, som betydde något
utåt. Han kan göra en succé eller
omintetgöra en sådan (se senast fallet Lauesen!).
Det visste anlöparna. Alla sådana attacker
urartar förr eller senare till personliga
angrepp, till polemik, där kritikerna får
kläda skott för begångna försyndelser mot
diktarna, och resultatet blir alltid att
animositeten stegras och förhållandet blir om
möjligt ännu sämre. Kan denna senaste
uppgörelse nå ett bättre resultat vore mycket
vunnet. Felet med litteraturkritiken är väl
närmast det att den antingen är för litet
personlig eller för mycket objektiv. Kunde det
komma därhän att en författare någon gång
kände sig på något sätt personligt angiven,
för att begagna ett sådant uttryck, så vore

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>