Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Ingeborg Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har jag mot densamma riktat ett angrepp,
som publicerades i Våra Nöjen redan i våras.
Jag tänker inte upprepa det här. Men jag vill
gärna till de där framförda synpunkterna
foga ännu en:
Landet har i århundraden som bekant
regerats av gubbar, närmare bestämt
kapitalistiska gubbar (med vilket resultat lämnar
vi för ögonblicket därhän, jag vill inte genera
dem med att påminna om det). Dessa har
suttit inne med den ekonomiska makten och
följaktligen med den reella makten. De har
placerat sig själva på alla ledande platser i
riket (vi behöver bara ta ett tankesvep från
högsta ort i samhället, över riksdag och
regering och alla offentliga institutioner ända
ner till fattigvårdsstyrelserna för att verifiera
satsen). Men börjar inte världen bli en liten,
liten smula trött på detta slags regemente?
Ingen oro, för ali del, men ett stilla, stilla
tvivel...
På de senaste tjugu åren har det vuxit upp
två alldeles nya ekonomiska maktfaktorer
inom samhället, två kulturfaktorer, som inte
funnits förut —— arbetarna och kvinnorna.
Låt oss i detta sammanhang förbigå arbetarna
och endast dröja vid de hundratusentals
självförsörjande kvinnorna, starka,
företagsamma, dugliga, skeptiska mot männens stat
och fyllda av helt nya, hårda, allvarliga
problem.
Antag att en eller flera av dessa kvinnor
gör sig till talesmän för dessa
hundratusental, försöker skildra deras brottning med det
nya, deras kamp mot det gamla, reder ut
deras motiv, förklarar dem för dem själva.
Antag vidare att en av dem lyckas göra detta
på ett mästerligt sätt. Var finns då den
kvinnliga kritiker, som kan förkunna att ett sådant
verk är ett mästerverk?
Eller var finns det forum, som inte är
gubbomhägnat och från vilket hon skulle få
tala, om hon nu funnes.
Det förefaller som om litteraturkritikens
utveckling inte hölle jämna steg med landets
övriga utveckling. Detta sagt med
vördnadsfullt undantag för två eller tre hederliga och
beundransvärda män på kritikerpost.
Vad redaktionens tredje fråga beträffar
skulle jag vara böjd för att besvara den
nekande, men vid närmare eftertanke finner
jag att ett nekande svar nog inte är alldeles
sanningsenligt.
När min första roman, ”En kvinna på väg,
kom ut och det sades om den att på sin höjd
gamla tränade barnmorskor kunde stå ut med
att läsa den, att hela boken inte innehöll en
gnista intelligens och spiritualitet, att den
var uppkonstruerad och saknade stil m. m.,
att den var skamlös och liderlig och
ansvarslös, så bröt dessa hårda omdömen ner mig
till kropp och själ för mer än ett års tid,
och jag beslöt att skriva en ljus och oskyldig
bok, så mild och god och menlös att både jag
och publiken skulle komma ifrån känslan av
att jag var en paria på parnassen. Så kom
”Våren” till. Den var en eftergift, en vila och
ett mellanspel. Litterärt var den betydligt
underlägsen ”En kvinna på väg”.
Jag kan sammanfatta mitt svar så, att så
länge jag brydde mig om recensioner och
trodde på dem påverkade de mig negativt.
Numera intresserar de mig endast
ekonomiskt.
Mina tamaste böcker har alltid fått de
bästa recensionerna. Personligen är jag mest
fästad vid ”En kvinna på väg” och
”Kärleksdikt”, dessa båda verk, som kostat mig
den största smärtan och skänkt mig den
största lyckan —— trots allt. Också ”Månen
över Lund” tycker jag om, men mer som om
ett glädjebarn, vilket man inte har bekymmer
för, därför att det sköter sig självt och är en
till hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
