Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 38 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Ivar Harrie - Gertrud Lilja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tidningsartikel kan dessutom adressera ett
diskussionsinlägg till författaren. — Varje
människa har sin speciella utsiktspunkt över
tillvaron given genom summan av sin
personliga erfarenhet. I denna erfarenhet torde
alltid ingå sådant som givit upphov till
någon komplexbildning. Att en skriftställare
avreagerar komplexer i sin produktion är
alltså en oundviklig och, ex definitione, en
undermedveten företeelse, som icke kan göras
till föremål för anklagelse, men väl för
påpekande och —— i de fall då därigenom vållas
skadegörelse å person eller sak —— krav på
gottgörelse.

3. Frågeställningen är omöjlig. Den måste
föra över till den absurda uppfordran att
ange en rangordning mellan de
personligheter som finna sina nödvändiga
uttrycksmedel i den ena eller den andra
verksamhetsformen.

4. Den svenska litteraturen torde på denna
punkt ha det bättre ställt än de flesta andra.

GERTRUD LILJA Provryttaren i min debutbok och Bergakungen äro de litterära skapelser med vilka jag är mest nöjd.

Naturligtvis är litteraturkritiken berättigad
—— vad publiken angår. Publiken är för lat
att på egen hand söka sig fram till det bästa,
fast det förefaller, som om detta borde vara
intressantare än att följa kritikerns pekpinne,
även om den vore fullt pålitlig... En analys
av ett diktverk är väl däremot ingen
läskunnig människa i behov av, och den är en
smula vådlig för författaren, som lätt blir
påbördad intentioner, vilka äro hans själ
främmande. Men än sedan? Om hans verk
befruktade kritikerns fantasi, som avlockade
det nya sidor, så att den skapelseakt, han
ansåg avslutad, fick en fortsättning? Vår
Herre betraktade visserligen sitt verk avslutat,
men frågan är, om han inte misstog sig. Det
skapade skapade vidare och fortsätter
därmed till den yttersta dagen. Författaren anser
sig ha format sitt verk av så att säga urstoff,
under det att kritikern blott knåpar vidare
på det. För min del tror jag diktare och
kritiker äro jämnspelta såtillvida, att
diktarens urstoff var ganska förarbetat, när han
tog itu med det.

Att svara ja eller nej på frågan, huruvida
man är nöjd med den form, under vilken
litteraturkritiken för närvarande utövas, vore
en grov generalisering. Ett fåtal kritiker
utöva enligt min mening sin verksamhet
fullkomligt nöjaktigt vad såväl stil och
omdömesgillhet som opartiskhet beträffar.
Andras verksamhet åter stämmer en ironisk
eller medlidsam, under det att en och annans
upprör en på grund av en hänsynslös,
fullkomligt ohöljd partiskhet, som till råga på
allt tycks bottna i en del rent yttre faktorer,
som ej äro att hänföra endast till andligt
släkt- eller främlingskap med författaren.
För övrigt är naturligtvis litteraturkritik en
känslosak. Den obrottsligt objektive kritikern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>