Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Gertrud Lilja - Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vore en övermänniska, och jag är inte längre
fullt övertygad om att litteraturen vore bäst
betjänad av honom.
Inte den artigaste författare lär väl kunna
påstå, att recensionerna av hans böcker haft
någon som helst betydelse för hans
utveckling. De kan värma, uppmuntra, förtryta
honom, fylla honom med tacksamhet, hat
och hämndkänslor —— för att tala om oss, som
ännu inte upphört att läsa recensioner —— men
när han sätter sig ned att skriva igen, är han
lika ensam med sig själv som när han skrev
sin första rad. När till exempel den ene
kritikern utpekar en novell som den bästa
och den andre samma novell som den sämsta
i en samling, är det svårare att utvecklas
än någon kan tro.
Naturligtvis har kritikerns och mitt
omdöme om mina arbeten ibland gått isär, men
inte så anmärkningsvärt ofta, kanske beroende
på att först jag gett ut ett arbete, är jag
oförmögen att bilda mig ett omdöme om det,
varför jag lätt blir ett byte för kritikerns
suggestionskonst eller, om man vill, konster.
Om jag, långt efter det jag glömt recensioner
och arbete, får en av mina böcker i händerna,
vet jag som först vad den går för.
Fastän jag själv vid ett par enstaka
tillfällen fuskat i hantverket känner jag mig
för ögonblicket knappast i stånd att ge något
systematiskt och uttömmande svar på er fråga
om kritikens uppgifter. Däremot vill jag
Något helt av mina så kallade verk är jag
inte fästad vid men vid många av figurerna
i dem. Jag är god vän med de flesta, några
har jag varit förälskad i. Av de senare
särskilt två: provryttaren i ”Sex kapitel ur en
obetydlig mans levnad” i min debutbok samt
Bergakungen. De två äro mycket lika,
tydligen är jag utpräglad monogam. Nöjet att
umgås med dem var så stort, att verkligheten
föreföll mig tom och död, när jag stundtals
måste lämna dem. Att jag, för att göra
en helgjuten karaktär av Bergakungen, var
tvungen att låta honom köra ihjäl sig i sin
bil, var inte roligt. Jag fick många brev,
fulla av upprörda och sorgsna förebråelser;
det var inte bara hans son och fru Holger
och hans blivande svärdotter, som älskade
honom, vi voro många, både män och
kvinnor. Att han blev så sörjd, när han dog, är
mitt livs hittills största litterära triumf: det
vittnade om att han varit levande.
De praktiska åtgärder, jag skulle önska att
pressen vidtoge för att bäst tjäna litteraturen,
äro ingalunda praktiska från pressens
synpunkt: att den ville vägra ta emot
reklamannonser.
| ARNOLD LJUNGDALFörfattarens fyra stadier i förhållandet till kritiken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
