Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 40 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Arnold Ljungdal - Ivar Lo-Johansson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Varje ny författare som besjälas av en
allvarlig sträven till att göra en egen insats
i litteraturen måste såvitt jag kan se räkna
med att genomgå fyra stadier i sitt
förhållande till kritiken:

1. Ihjältigandets stadium.

2. Förlöjligandets stadium.

3. Det öppna bekämpandets stadium.

4. Kapitulationens stadium. (Man
förklarar: Det är ju vad vi har sagt hela tiden.)

Vad mig själv beträffar, så inbillar jag
mig i optimistiska ögonblick ha nått fram
till det tredje av ovan uppräknade stadier.
Det är också det som bäst svarar mot min
personliga läggning, så jag hoppas det
kommer att räcka länge.

IVAR LO-JOHANSSON Hästlassen av normalrecensioner gör ingen fågel glad.

För min del har jag långtifrån en så hög
tanke om folks intresse för böckerna, att jag
anser kritikerns kall överflödigt. Jag tror
snarare att den svenska pressen borde syssla
mer med böcker än den gör. För eliten av
läsarna är bokanmälandet —— om man tar
detta enbart som vägledningstjänst och icke
som skapande konst —— måhända mer eller
mindre överflödigt. Men för den publik
som helst borde läsa böcker, förefaller det
mig nödvändigt. För författaren själv borde
kritiken betyda idéutbyte, besked, sporrande.
Att den inte så ofta gör det tror jag beror
på att kritiken, både då den risar och rosar,
i för hög grad saknar impulsivitet, är för
ljum och alltför osjälvständig. Det är få
svenska kritiker som vill sjunga rentut.

När en svensk författare fått ut en bok
som recenseras flitigt, kan recensionernas
tryckmassa ibland betydligt överstiga bokens.
Jag tror ingen, allra minst publiken, har
anledning att vara ledsen för den sakens
skull. Men vad författaren själv rätt ofta
efterlyser är kritikens synpunkter,
originalitet, livslust. Kan man verkligen tänka så
absolut lika i Torneås grånad och på Skånes
slättland, i Dalarnas skogar och på det ljusa
Tjust? Så lika, att man till och med använder
samma uttryck i recensionerna?

Bleve kritiken subjektivare, bleve den
säkert också i stort sett rättvisare. Jag tror
på människan. Men den skulle ställa de
största krav på kritikerna. Den fordrar
ärlighet framför allt. En ärlig bok måste handla
om författaren själv. En ärlig recension måste
uttrycka kritikern, vad han vill med böcker
och vad han vill med liv. Referatet av en bok
räcker inte. Och referaten av andras
recensioner är det hopplösaste av allt.

För egen del har jag emellertid
utomordentligt svårt att föreställa mig kritikerns
yrke som yrke betraktat. Jag skulle själv
aldrig gå i land med det. Att skriva om en
och annan bok när man blir glad åt den ——
liksom att protestera då man blir rasande —-
gick nog för sig. Men att sätta sig ner på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>