Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1933
- Diktaren och kritikern. Enquête
- Vilhelm Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möligheterna att skriva. Den kan ta ifrån honom
arbetsron i den mån denna kan köpas för
pengar. Och en författare skapar icke sina
bästa verk medan skattmasar och andra
fordringsägare hålla hans tamburklocka i rörelse.
*
Kritikernas omdömen och mitt eget
omdöme om mina böcker ha givetvis gått isär
emellanåt; vanligen har
meningsskiljaktigheten uppstått i de fall, då kritiken tagit
avstånd från böckerna.
*
Anser att pressen skulle främja litteraturen
genom en strängare genomförd sovring av
den oöverskådliga massa skribenter, vars
bokanmälningar släppas in i spalterna. Särskilt
borde de kåsörstorheter, som av obegripliga
skäl få ambulera mellan marginalen och
bokspalten, hålla sig på ett område, där de icke
väcka så pinsam uppmärksamhet. Av
författarna begär man självfallet bra böcker,
men kraven på kritikerna äro inte lika
självfallna. Det vore intressant att få veta vilka
de elementära av dessa krav äro: Akademisk
examen? Fil. kand. eller fil. lic.? Att ha
utgivit egna böcker? Kapitalinsats i
tidningen där man får skriva? Eller vad? Såvitt
jag kan finna tycks man nu blott såsom
oeftergivlig framställa den fordran, att en
recensent skall ha någon sorts mening om en
bok och äga förmågan att uttrycka denna
sin mening. Detta krav uppfylla alla svenskar,
som icke äro analfabeter.
Det nuvarande tillståndet är barockt. Om
man icke vill kalla det komiskt. Nästan alla
författare äro kritiker, nästan alla kritiker
äro författare. En lyriker till exempel, som
utgivit två diktsamlingar, har därmed
undantagslöst kvalificerat sig till kritiker, även om
han inte genast får pröva sig i de mera
spridda organen. (För romanförfattaren tar
det — av okänd anledning — något längre
tid att avancera till kritikerposten.) Och på
ett område, där nästan alla producenter få
fritt uttala sig offentligt om varandras
produkter, måste förhållandena bli kaotiska.
Från den yngsta generationen kan man till
och med hämta exempel på författare, som
lyckats skaffa sig särskilda egna organ för
privatuppgörelser och självförsvar. Kanske
bokförlagen så småningom komma att förse
var och en av sina författare med ett dylikt
organ; i framtidsperspektivet skymtas en viss
rättvisa, men det förefaller mig ändock föga
glädjande.
Den enda kritik som tjänar litteraturen
utövas av personer, som icke själva äro
författare och som icke ha alltför många bekanta
bland dylika. Det vore önskvärt, att denna
typ av recensenter förekomme mera allmänt.
*
Till slut ett ord i frågan: Vilket är
förnämligast som uttrycksmedel för en
personlighet, skapande dikt eller kritisk
framställning?
Sannolikt ha vi att göra med
inkommensurabla storheter. När essayer och
recensioner verkligen ge uttryck åt en
personlighet, kan deras konstnärliga halt av ingen
bestridas. Men de kunna såvitt jag kan fatta
icke inrangeras under begreppet skapande
konst. Om kritikern också vore skapande
konstnär, så behövde han icke gå en omväg
över en annans personlighet — diktarens —
för att få ett uttryck för sin egen.
Diktaren torde ha varit den primära
företeelsen: någon måste skriva en bok, innan
den av en annan kunde recenseras. Sålunda
kan man svårligen föreställa sig kritikern
utan diktaren. Men det omvända låter
måhända tänka sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0052.html
