Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Stockholmsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
STOCKHOLMSRESAN
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Bonniers. 6: 75.
Recenserad av GÖSTA ATTORPS
Det fanns ett rikare stoff i Selma Lagerlöfs
båda föregående böcker, ty de handlade om
Mårbacka, och på Mårbacka fanns allt: sorg
och glädje, arbete och vila, konflikter och
öden, grannar och besökande, nutid och
gångna år. Där funnos berättelser och de som
kunde berätta dem, där fanns hela den
värmländska traditionen. Vad fanns det i det
Stockholm som Selma Lagerlöf besökte år
1873? Dramatiskan och Operan, konserter
och bjudningar, Koppartälten vid Haga, den
förnäma världen på promenad i Kungsträdgården,
prins August på lit de parade och
åtskilligt annat. Det var mycket, men det var
inte så mycket som på Mårbacka. Hjalmar
Bergman klagade en gång över att det
ingenting händer i en stor stad: man känner inte
dem man möter på gatan, man känner inte
dem som bo vägg i vägg, man får ingenting
veta; och tidningar kan man lika bra läsa
på landet.
Men för sextio år sedan var dock Stockholm
inte någon så värst stor stad; det var
bara den största av svenska småstäder. För
den som kände till Strömstad och Filipstad
var det inte omöjligt att någorlunda raskt
komma i kontakt med huvudstadslivet. Och
vad som viktigare är: för sextio år sedan
betydde Stockholm kulturellt sett så mycket
mer för den svenska landsbygden än det
betyder i dag. Det var den stora metropolen,
det var de länge efterlängtade resornas mål.
Där bodde de kungliga. Där fick man se
Fredrikson och Almlöf och Arvid Ödman.
Hur lyssnade man inte på små svenska
herrgårdar till berättelser om lysande sejourer i
huvudstaden: det var dock gott att det
någonstans i detta de långa vinterkvällarnas land
kunde finnas så mycket av fest och glans och
ljus. Nuförtiden känner man all världens
städer från biograferna och tar in all
världens röster i högtalaren. Men när Selma
Ottilia Lovisa Lagerlöf, fjorton år gammal,
for upp till Stockholm, då var det ganska
klart att nu skulle man få användning för
den dagbok man fått till jul. Den som gjorde
den resan borde ha något att berätta. Det var
heller ingen vanlig resenär som steg på tåget.
Naturligtvis är det ingen autentisk dagbok:
den stora författarinnan har tagit hand om
den unga flickans anteckningar och gjort
dem till den fina och graciösa volym de nu
bilda. I första hand är den ju typisk för den
mognade och genialiska berätterskan: vem
mer än hon i detta land kunde ha ägnat
femton sidor åt en i det närmaste innehållslös
järnvägsresa från Kil till Stockholm och
ändå fått dessa sidor spännande, fulla av
trevnad, friskhet och liv! Vem mer än hon
kunde ha skrivit en hel bok om några månader
i Stockholm, under vilka det heller inte
händer så mycket, och ändå fått denna bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
