Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1933
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Heroisk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutade helt enkelt med att Ynglingen
hoppade av, ut i det som var ingenting. Sedan
har problemet blivit att åter finna vägen till
det övergivna fadershuset. Den nya
diktsamlingen, ”Vid lägereld”, handlar om den
slutliga hemkomsten. Diktaren avsvär sig det som
hör samman med stjärnornas värld; många
av dem finns inte till, de är utslocknade och
deras ljus som ännu lockar ensamma
människor i natten, är ”gammalt, hemlöst ljus”
utan mening. Till samma värld, den som var
stilla och var ingenting, hör mänsklighetens
fåfängliga drömmar:
Tanken har intet mål
bönen har ingen fader.
Smärtan har intet hem,
längtan har ingen moder.
Födda utan navelsträng.
Döende okända.
Komna ur ingenting
och till Intet återvända.
Stjärndyrkaren och stjärnsångaren
Lagerkvist har gjort den erfarenhet, som Søren
Kierkegaard en gång uttryckt så:
”Og Stjernehæren er vel en gaadefuld
Sammenskrift, det ser ud som en Aftale
mellem dem, at de ordner sig saaledes: men
Stjeinerne er saa långt borte, at de ikke kan
se Vandringsmanden, det er kun
Vandringsmanden, der kan se Stjernerne: saa bliver
der dog ingen Aftale mellem ham og
Stjernerne. Dette er Digter-Længselens Vemod
grundet i den dybe Misforstaaelse, fordi den
ensomme i Naturen overalt er omgivet av
et Alt, der ikke forstaar ham, og det dog
bestandig er, som maatte det komme til en
Forstaaelse.”
Han som kröp ur hålan för att se
evighetens stjärnor, vänder tillbaka till sitt enda
hem. ”Själen i kvalfulla redet” söker sig
inte längre upp över molnen utan ner till
den åsktyngda jorden:
Bygden flämtar i skenet,
natten är ångeststor.
— Stryker hän över marken,
där faran och människan bor.
Längtan vilar sin vinge. Det jordiska mörkret,
som han härstammar från, sluter den
ensamme vandraren till sig och talar visa ord:
Blott det stillar din levnads kval
att du låter hoppet fara.
Vårt låga hem är en skum och ödesmärkt
urtidsboning, där det övats blodsdåd och
ruvas på nya, men det är det enda vi äger, det
är världen för oss. Det liknar det land, som
den till tiggare förvandlade Amar-Azu talar
om i Lagerkvists nya skådespel ”Konungen”:
det fattiga klipplandet i öknen, som är
människans verkliga hem därför att det inte är
drömmarnas och lögnernas land.
I den stora inledningsdikten, som gett
samlingen dess namn, är scenen en klyfta, mörk
och vild, i en otillgänglig trakt, där diktaren
talar vid sin lägereld till den okände
vandrare, som kan finna dit:
Du kommer från dina drömmars land,
från öppna vidder och himmelsbrand.
— Jag är en människoklyftans son.
Är härifrån.
Han vet att längtans och sökandets väg för
ingenstans hän, han har sett öknens stjärnor
lysa hånfullt över vandrarnas skelett. Han
har funnit klyftan, hålan: det är
människornas värld. Dikten slutar med trosbekännelse:
Jag tror på mörkret,
på människoland.
I Strindbergs ”Drömspel” förekommer en
sorts scenförändringar inför öppen ridå på
så sätt, att de kulisser som i första scenen
föreställde en grind till en trädgård och
en avlövad lind, i andra scenen bli ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0068.html
