Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Artur Lundkvist: Upproriska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan instinkter och moralhämningar. Den
svenska översättningens inledare, Vilhelm
Scharp, formulerar hans förkunnelse i ett par
träffande satser:
”Uppriktighet och mod att se och
förverkliga sig själv är det enda han begär; att
binda sig vid principer innebär blott ett
överlåtande åt det förgångna av förfoganderätten
över vår enda omistliga egendom: det
skapande, på oändliga möjligheter rika nuet.”
Det är kanske oriktigt att tala om något
huvudverk då det gäller en författare av
Gides art: han ger sig ju ständigt i olika
aspekter, experimenterar, gör ansatser i nya
riktningar. Men ”Falskmyntarna” är dock ett
centralt verk i Gides produktion: genom sitt
omfång, sin mångsidighet, sin slutgiltighet på
åtskilliga punkter. Som roman verkar
”Falskmyntarna” visserligen ganska bristfällig; den
bör kanske heller inte betraktas som roman.
Gide är ingen gestaltskapande diktare, hans
fantasi är torftig, hans intresse för
romanintriger obetydligt. Hans prosa är ytterligt
filtrerad och verkar uteslutande genom sitt
sakliga konstaterande; någon poet har Gide
aldrig varit: de berömda prosadikterna i
ungdomsarbetet ”Nourritures Terrestres”
förefaller numera knastrande torra; i så fall
skulle det vara resan i Kongo som inspirerat
honom till någonting nästan lyriskt. Gide är
människoiakttagare och psykologisk resonör,
och hans roman har blivit en serie
anteckningar om iakttagelser samt en fortlöpande
dialog mellan författaren och hans personer.
Det är fullt stilenligt att Gide infört sig själv
i romanen som författaren Édouard och att
denne Édouard i sin dagbok diskuterar
arbetet med en ny roman som heter
”Falskmyntarna”. Han meddelar en rad reflexioner
om romanen som konstform, han strävar efter
att frigöra sig från element som han finner
främmande: dialogen, det laddade
händelseförloppet etc.; han vill åstadkomma den rena
romanen, komponerad som ett stycke musik,
”någonting i samma stil som die Kunst der
Fuge”. Hur nära han i sin uppfattning står
surrealisterna visar hans råd till en ung poet
att ”låta sig ledas av orden i stället för att
försöka betvinga dem”.
Nej, Gide är ingen romanförfattare:
händelserna, människorna, scenerna blir ganska
ointressanta och livlösa. Men när en man
som Gide skriver en roman blir den därför
inte likgiltig: det är i reflexionerna, idéerna,
iakttagelserna han har sin styrka. Och har
man en gång urskilt hans lågmälda tonfall
glömmer man det aldrig; då kan hans stil
både kyla och bränna. Vem förnimmer inte
den säregna eggelse som Gide kan ingiva i
rader som dessa:
”Jag vill skriva för att ge näring åt ännu
obestämda drifter, tillfredsställa krav som
ännu inte preciserats, så att den som i dag
är barn i morgon skall förvåna sig över att
möta mig på sin väg. — Och jag har större,
oerhört mycket större intresse för det som
skulle kunnat hända än för det som verkligen
hänt. Med en känsla av svindel ser jag ner
i varje väsens möjligheter och sörjer över
allt som stängs inne och kvävs under
konventionernas tvång.”
Hur friskt och fritt observerar han inte,
hur djärvt okonventionellt drar han inte sina
slutsatser, om det sedan gäller förhållandet
mellan män och kvinnor, mellan föräldrar
och barn, mellan jaget och omgivningen,
mellan de olika impulserna hos samma
människa. Han diskuterar kärlekskänslans olika
aspekter, dess uppblossande och utslocknande,
han undersöker personlighetens identitet och
kontinuitet: han säger sig aldrig känna sitt
liv så intensivt som då han undflyr sig själv
för att bli vem som helst. Idel skickliga,
hälsosamma snitt genom
vanföreställningarnas värld! Endast en sida hos Gide verkar
inte riktigt sund: hans dragning åt
homosexualiteten. Utan tvivel har den läggningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
