Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Artur Lundkvist: Upproriska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mark Rampion. Spandrell är den olyckligaste
av dem: en man som spelar djävul medan
han söker Gud; att döda en människa är
bara vämjeligt som att röra i en
avskrädestunna, och Spandrell söker den sista
sensationen i kontrapunktens tecken: döden
för revolverskotten medan grammofonen
spelar Beethovens A-mollkvartett, ”det enda
beviset för Guds och själens och godhetens
existens”.
I allt detta är Mark Rampion som ett inslag
av frisk natur. Han försvarar med hänförelse
den enkla, fundamentala uppfattningen att
människan först och sist måste vara
människa, inte en ande och inte en djävul, utan
ett sunt djur på jorden:
”Varje försök att vara bättre än människa
— resultatet är detsamma. Död — i en eller
annan form. Försöker man vara någonting
förmer än man är av naturen, dödar man
någonting inom sig och blir följaktligen
någonting mycket sämre än man
ursprungligen var. Jag är alldeles utled vid all den
här smörjan om ett högre liv, om moraliskt
och intellektuellt framåtskridande, om att
leva bara för idealen och så vidare. Allt det
där leder till död.”
Och i detta land där det ständigt talas om
intellektuella reservationer mot livet kan
uppfattningen i ”Kontrapunkt” inte nog ofta
citeras; man bör då inte glömma att det är en
man av Aldous Huxleys typ som fört pennan.
”Varje intellektualists utvecklingskurva
utmynnar, om han oryggligt fullföljer den, i
det självklara, som de icke-intellektuella hela
tiden troget hållit sig till. Det finns
naturligtvis många intellektuella, som inte når
tillräckligt långt för att någonsin återkomma till
det självfallna. De blir sittande fast i en
patetisk tro på förnuftets seger och på de
andliga värdenas och den medvetna fria
viljans absoluta överlägsenhet.”
Med de icke-intellektuella avser Huxley
emellertid självklart nog inte folk av
jazzgossens eller den framgångsrike
affärsmannens typ:
”De tar det främsta intellektualistaxiomet
för givet — att det andliga, medvetna,
viljebetonade livet i och för sig står högre än det
fysiska, intuitiva, instinktiva, emotionella
livet.
Det självfallna, som de intellektuella
kommer tillbaka till, ifall de når tillräckligt
långt, är naturligtvis inte av samma slag som
det, som de icke-intellektuella betrakta som
självfallet. Ty detta senare är livet självt,
medan åter det slags självklarhet, som man
med tankens tillhjälp når fram till, är bara
en idé om livet.
Intellektualisten sätter enkla intellektuella
schemata i stället för den invecklade
verkligheten, en stilla och formell död i stället för
den förvirrande mångfalden i det levande
livets yttringar. Det intellektuella livet är en
barnlek. Det är bland annat därför som det
råder ett sådant överflöd på folk med högre
bildning.”
Och som svar på de intellektuella
reservanternas farhågor yttrar Huxley:
”Om människorna skulle älska bara när
de överväldigas av lidelsen, om de slogs bara
i vrede eller av fruktan, om de korpade åt
sig ägodelar bara när de behövde dem eller
förvärvsbegäret blev dem övermäktigt — ja,
jag försäkrar er att denna vår värld då
vore mycket mer lik himmelriket än under
den nuvarande
kristligt-intellektuellt-veten-skapliga eran.”
Aldous Huxley hör till de intellektualister
som nått tillräckligt långt för att kunna fatta
det, som för de icke-intellektuella är det
självklara. Det är om det självfallna striden
fortfarande står. Och det kommer säkert inte
på länge att saknas folk som skyndar sig att
reparera de inslagna dörrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
