Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1933
- Recensioner
- Sven Rinman: Medan sommaren gick förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan sommaren
gick förbi
Gunnar Thorstensson Pihl: Medan
sommaren gick förbi. Bonniers. 4: 75.
När Gunnar Thorstensson Pihl gav ut sin
första bok, jämfördes hans stilkonst med
Hjalmar Söderbergs — i sitt slag det högsta
beröm, som ännu kan ges en svensk prosatör.
Berömmet kan gärna få stå kvar: i konsten
att foga ord till ord, att beräkna ironiska
effekter är författaren väl förfaren. Annars
verkar det närmast förvirrande att längre
associera till Martin Bircks fader. Den
svalkande kyla, som strålade ut från hans verk,
har här förbytts till en torr och brännande
hetta, en hetta, som förtär något av den
konstnärliga kvalitén, utan att jag är säker
på om det har kommit en mänsklig i stället.
De båda begreppen höra nog närmare ihop,
än en och annan stilföraktare vill tro.
Medan sommaren gick förbi, kom bokens
jag i kontakt, i flanör- eller skribentkontakt,
med tre till ytterlighet ruskiga episoder. En
gammal zigenerska hade den riktiga
intuitionen, att han ”bevars visste vad som skulle
göras med ruskigheter”. Hon lämnar honom
där han sitter och mediterar i ett sydsvenskt
fiskläge, ett fynd, som ger upptakten till den
första episoden. Det är en vid en plankbit
fastspikad barnhand, som visar sig härröra
från en olyckshändelse, då en religiöst
rubbad skeppare råkat lemlästa sin femårige son.
I nästa episod är det en sexuellt hämmad
lanthandlaryngling i fiskläget, som i
midsommarnatten gör ett desperat våldtäktsförsök mot
en grann, nätt och jämnt utvuxen tattarflicka.
Han åker in på ett par månader, medan
fullbordaren av dådet, en tarvlig överklass-Don
Juan går fri. Slutligen få vi höra
provinsialläkarens trettioåriga dotter berätta, hur
hennes kärlek trasades sönder för tio år sen.
Hon älskade en man, som av oklart ideella
skäl ansåg sig böra gå ut i kriget på
Tysklands sida. Innan han for, gav hon sig åt
honom: hennes barnsliga flickdrömmar hade
gjort henne till ”krigarbrud”. Mannen blir
på ett tidigt stadium fången och internerad i
ett franskt läger. När hon efter fredsslutet
längtande och jublande möter honom i
Köpenhamn, har han blivit pervers och åtföljs
av en viss Henry, ”en prydlig, litet för fet
gosse med ytterst eleganta kläder”.
Detta nakna referat visar, vilka spända
krav författaren har ställt på sig själv och
på sina läsare. Att göra det ohyggliga
meningsfullt, att blåsa mänskligt liv i
händelseförlopp, som verka tillrättalagda för
regelrätt Grand Guignolbehandling, det kräver ett
så stort mått av konstnärlig ambition, att
redan själva uppsåtet måste fängsla och väcka
beundran. Försöket förefaller mig att vara
övervägande misslyckat till sin första del,
episoden med barnhanden. Den är omänsklig
och konstlad till uppläggning, motivering och
genomföring. Men i episoden nummer två
djupnar perspektivet inåt: den stackars
finnige och kutryggige lanthandlarsonen med
sina bakom en hjälplös yta instängda begär
är ett oerhört styvt porträtt. Bara den roll
hans långa, bleka fingrar spela ger honom
det sjuka livets hemska påtaglighet. Och i
skildringen av hans olycksöde, när hans
sexualitet bryter ut, våldsam men
verklighetsoduglig i kretsen av grymma, fåniga, skrattande
och hetsande varelser, kommer författarens
utomordentliga berättarteknik till sin rätt för
första gången i boken. Om perspektivet inåt
här får intresse, så förenas det i sista avsnittet
med perspektivet utåt, det verkligt
betydelsefulla i boken. I de väldiga ljusknippen, som
kastats över världskrigets elände, är detta en
smal stråle, men den går mycket långt. Den
gör verkan bl. a. tack vare författarens man
ville säga otäcka brist på överord. Två
typiska människoöden, som fångas obönhörligt
och snabbt — som flugor i en håv.
När detta sista drama har tystnat, går
skribenten åter ensam och stilla vid havsstranden.
Lugnet sänker sig över honom inför havets
anlete: ”Detta som ändå ’hände’, mer eller
mindre synligt, mer eller mindre
betydelselöst i landskapet, grubbel och älskog och
påminnelser om vår krigiska uselhet, det var
undantag endast. Egentligen störde det
bilden, den gröna kulissen vaggade. Men snart
stod den fast igen och dramat drev bort i
brisen. Landskapet kom åter i sol. Havet blev
åter blått och oändligt.” Detta visar, att
strängen varit en millimeter för hårt spänd.
Resultatet blir en trötthet, som inte orkar låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0074.html
