Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Arvfiender - Sven Rinman: Spånor från Sillanpääs verkstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
experimemterande och formellt kaleidoskopiska art
av modern roman, som i Frankrike
representeras av exempelvis André Gide;
händelseförloppet belyses inifrån med hjälp av
dokumentariska brev och dagböcker. Att Mauriac
med samma metod lyckats göra sin
borgerliga familjeroman stramt enhetlig och
dramatiskt laddad av inre spänning, är hans
konststycke.
François Mauriac är katolik. Somliga av
hans tidigare berättelser kan mindre
betecknas som romaner eller noveller än som
traktater. De sluta i regel — såsom också
”Ormboet” — med att peka på var den enda
frälsningen står att finna. Men det måste
erkännas, att författaren inte gör vägen dit bekväm
för sina syndare. Hinner de äntligen målet,
tappar han intresset för dem och låter dem
i regel omedelbart dö. Vad han så ingående
och så lysande skildrar, är deras liv i ondska,
elände och tröstlöst förfall. Brottslingen eller
synderskan i hans böcker stå avklädda all
slags demonisk tjuskraft, men de intressera
diktaren och han uppger därför inte hoppet
om dem. Den krets av korrekta personer som
omger dem, alla de som menar sig vara
hederliga i tänkesätt och gärningar, förblir
däremot hela vägen igenom frånstötande i sin
egoism och sitt självbedrägeri. De utgör
hindret på den stora kärlekens väg, de ljumma
kristna, ”les chrétiens médiocres”. En
utomordentligt träffande karakteristik av Mauriac
har André Gide givit på några rader i ett
brev till honom (tryckt i ”Divers”, 1931):
”Er stora konst är att göra era läsare till
era medbrottslingar. Era romaner äro mindre
ägnade att återföra syndare till kristendomen
än att erinra de kristna om att det på jorden
finns annat än himlen.”
Huvudpersonen i romanen liknar på ett
ställe sitt hjärta vid ett ormbo — därav titeln
på boken; förkvävt under ormarna och
genompyrt av deras gift fortsätter det att slå
under den krälande massan, under ormknutan
som synes omöjlig att lösa upp annat än
med svärd. Tydligen menar Mauriac, att
symbolen är allmängiltig, att
människohjärtat är ett ormbo. Han säger längre fram, på
tal om försöken att ekonomiskt och socialt
förbättra mänsklighetens villkor, att det
tjänar ingenting till med en revolution som går
ut på att omskapa världens anlete: man
måste träffa världen i dess hjärta. Det är en
skarpsinnig och djupt konsekvent diktare,
som skrivit denna roman. Han känner
människohjärtats kval och behov.
Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
