Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1933
- Recensioner
- Sven Rinman: Medan sommaren gick förbi
- Hjalmar Gullberg: Arvfiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det mänskliga segra (trots en skygg hyllning
till godheten) utan flyr till naturlivets
bekymmerslösa och likgiltigt leende ro. Och
uppmaningarna på sista sidan att inte tänka
på helvetet utan på de stillsamma människor,
som sköta sitt, som blomma och vegetera,
dessa uppmaningar få också en prägel av
trötthet och flykt. ”Ett skott — vad är det?
Ingenting att tala om. Månne sillen gått till
i natt?” Spänningen mellan form och
innehåll har varit en aning för stark — denna
spänning, som dock kan betinga en ypperlig
konstnärlig verkan: ett besläktat fenomen
både på gott och ont kan studeras i Gullbergs
sista dikter.
Och till sist: den droppe av onaturlighet,
som sipprat in i bokens första episod, den
sätter en liten smaknyans ännu på den sista.
Det är nu lite arrangerat, att den unga kvinna,
som fått sin kärleksdröm förhärjad, tio år
efteråt, luttrad och lidelsefri i sin vita
sköterskerock, öppnar sitt hjärta för
skribenten. Hennes historia återges med Gunnar
Thorstensson Pihls virtuosa stilregister, men
det förbättrar inte saken annat än för
stunden. Det lyckas så mycket bättre att skildra
den unga flickan med kropp och själ sträcka
sig mot en kärlek, som plötsligt avslöjar
tomt grinande drag, än att ge den kvinna,
som behärskat ser tillbaka på ett dystert
ungdomsminne. Hon blir en föga verklig, nästan
tråkig skuggbild.
Konstlat makabra effekter, en utsökt form
och en brännande lidelse, som ställvis bryter
denna form och slutligen flämtar ut i
trötthet, det är ett par egenskaper i denna
ovanliga bok, som man inte vill avfärda med
välvilliga recensentfraser. Kan den i sin
brutna komposition betraktas som ett
övergångsstadium till ny, säkrare och rikare form
och uppfattning? Sven Rinman
Arvfiender
François Mauriac: Ormboet.
Översättning av Axel Claëson. Svenska
Bok-klubbens romaner. Bonniers. 6: 50.
I ett av den franska människokunskapens
klassiska verk, La Bruyères ”Caractères”,
finner man denna reflexion: ”Barn skulle
kanske vara mera älskade av sina föräldrar och,
på den andra sidan, föräldrar av sina barn,
om inte barn var arvingar.” François
Mauriacs ”Ormboet” handlar om en gammal man,
som i sina barn endast ser sina arvingar och
i sin hustru sina arvingars mor. Mellan den
misstänksamme enstöringen och den
intriganta liga, de övriga tillsammans bilda,
försiggår dragkampen om arvet, en livslång
kraftmätning i det tysta.
Avaritia, Girigheten, är som bekant en av
de sju dödssynderna. Inom litteraturen ha
fransmännen — vilket kanske inte är någon
tillfällighet — alltid lämnat de bästa
bidragen till girighetens psykologi. Typen Den
girige, gubben med guldet, snålvargen som
det gäller att plocka och bedra, tillhör
ursprungligen komedien. Men hos Moliére och
Balzac såväl som hos Mauriac blir han
snarast en tragisk gestalt, offer för en
oemotståndlig lidelse, ensam och hatad av alla.
Mauriacs hjälte är en sextiåttaårig berömd
advokat; trots yttre framgång och
förmögenhet har resultatet av hans liv blivit bitterhet
och besvikelse. Han har levat i fyrti års
äktenskap med en kvinna, som tog honom för hans
pengars skull. För sin familj är han en
apparat som delar ut sedlar, men en apparat
som krånglar och är svårskött och som på
slutet hotar gå i baklås och inte fungera efter
beräkning. Man spionerar på honom, letar
efter hans svaga punkter för att bryta
motståndet. Slavar under samma behov och
begär efter guld som fadern, inbilla barnen sig
själva att det är i rättvisans namn de vill
komma åt familjeförmögenheten. Men han
överlistar dem, avslöjar deras stämplingar
och ruvar på sin hämnd: hur pengarna skall
gå deras näsa förbi. Den syn han ständigt
ser framför sig, är situationen då hustrun
efter hans död, klädd i sorgslöja, skall öppna
hans bankfack och göra den obehagliga
upptäckten. Men det går inte heller efter den
gamles beräkning. Han överlever inte bara
hustrun utan också sitt hat. Om hur han
vaknar upp och slutligen förvandlas vid gravens
rand, låter författaren honom själv berätta i
ett brev, som sväller ut till först en
tillbakablickande biografi, sedan en löpande dagbok
och som utgör romanens huvudsakliga
innehåll. Det är ett tekniskt grepp som annars
mera hör hemma inom den teoretiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0075.html
