Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sten Selander: Barvinter i fjällskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fanns det en tid då stenen ej var död,
men var ett drama, var kaotisk lava
som steg ur djupen, dånade och sjöd
och ville skapa allt och allt begrava?
Nu hävs den ej av någon längtan mer,
dess kalla ådror minns ej urtidsvåren.
Och ekot av vart block som faller ner
rullar omätligt långsamt genom åren.
De stumma seklen sätter inga spår
i dvalan som har fjällets massa fången,
och samma linje tecknar år från år
dess kam mot gryningen och solnedgången.
Men ändå har beständigt denna syn
väckt något inom mig, förlöst, befriat
en segervisshet, som har lyft mot skyn
bevingad, som en örn, och skriat, skriat’.
Nu vet jag vad det är. Det liv jag bär
från dag till dag går här på lätta fötter
fram över döden med dess tunga rötter
ned, ned i djup av år som icke är.
Jag är allt flyktigt —— ljusets blonda dikt,
moln, vindar, natt som plånar ut och söver.
Och fjället, urgrått, oföränderligt,
är tidlösheten som jag segrat över.
Jag lever bara en förgänglig stund
och virvlas undan som ett kryp, en stekel.
Men ändå ryms mer tid i min sekund
än uti fjällets bottenlösa sekel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
