Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sigurd Hoel: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när allt detta är sagt, kvarstår det
faktum, att om detta samhälle, som vi alla
klandra, trots allt klarar sig genom alla
kriser, så beror det till stor del på denna
förhånade småborgares dövhet, blindhet och
dumhet, hans förnöjsamhet, duglighet och
flit, man må sedan efter behag prisa eller
beklaga detta faktum...
Dessa småborgare av båda könen är det
som finna sig själva, sin familj och sina
dagdrömmar skildrade i älskvärd och lätt
idealiserad gestalt av Sigrid Boo. Och till ett
antal av 40, 50, 60 000 strömma de till och
köpa boken.
Ty de känna, att där äro de trygga. Detta
är äkta. Detta är deras egen mark. Här drives
icke gäck med dem. Detta är medelklass
skildrad av medelklass. Denna författare
delar själv sina gestalters (och sin publiks)
illusioner.
Och dessa illusioner visa sig vara totalt,
ja, ända till äventyrlighet oförändrade av
tjugu års krig, kaos, kriser och elände. Alla
bittra erfarenheter ha runnit av dessa unika
varelser som vatten på en gås.
De borde ha sitt eget namn, dessa
sällsamma gäss, som till och med lut och
svavelsyra icke bita på.
Om Sigrid Boos bok bör för övrigt intet
annat än gott sägas. Den är underhållande,
smålustig, munter och välskriven och präglas
av en älskvärd syn på livet.
Men Bjørnson?
Bjørnson var ingen småborgare. Men han
var en samhällelig människa, skapad att vara
medelpunkten i en stor familjekrets. Han
skapade själv ordet ”dikterborger”.
Sin tids kälkborgare låg han ofta i fejd
med. Han förargade dem, de slogo in
fönsterrutorna hos honom. En rad av sin egen tids
illusioner arbetade han sig bort från, kastade
han av sig. Men han var en frodig man och
skaffade sig nya, han behövde dem, han var
en troende natur.
Hur mycket av sin tro han måst revidera,
om han levat under de sista tjugu åren, det
kunna vi icke veta. Han dog före
världskriget, och för oss ser det ut, som om tiden
själv slagit i spillror —— tills vidare
åtminstone —— mycket, ofantligt mycket av allt
det ljusa, som han trodde på.
Den tid har kommit, då han passar för de
hundratusen hemmen.
Härav skall icke dragas någon konklusion
om icke möjligen denna:
 |
| NILS COLLETT VOGT |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
