Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sigurd Hoel: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
specialfall, som alls icke är allmängiltigt,
och för det andra emedan till och med
belysningen av detta specialfall är ensidig och
partisk. En annan belysning —— och helt
andra färger skulle träda fram.
Sedan Olav Duun avslutat sin romanserie
om Juvikingarna har han levererat mera
tillfälliga bataljer utan att ta itu med en
motsvarande stor uppgift. Hans
framställningskonst har växlat med ämnet men har under
årens lopp blivit snabbare, nervösare än
förr.
Hans roman från i höst, ”Ettermæle”, är
förlagd till hembygden. Men den form han
valt påminner om ting så vitt skilda från
Namdalen som ”The bridge of San Luis Rey”
och moderna detektivromaner.
Handlingen i boken är ett familjedrama.
Sonen på gården kommer hem, han får veta,
att modern plötsligt dött och att fadern
arresterats, misstänkt för mord, men åter
lössläppts på grund av företedd bevisning.
Sonen uppsöker folk i bygden, som han vet
stod modern nära, och söker tvinga fram
sanningen. Han gör det bland annat därför att
han ser att fadern håller på att bli galen.
En rad samtal ger oss efter hand så många
glimtar från det förflutna, att vi kunna bilda
oss en sammanhängande uppfattning och se,
hur händelserna kedjat sig samman till
katastrofen.
Som virtuosprestation är denna bok så
nära det fullkomliga som man i denna
ofullkomliga värld kan begära. När den likväl
griper mindre än många andra av Duuns
böcker, tror jag det beror på särskilda
omständigheter.
Duun har kallats den klokaste man som
använder penna och papper i våra dagars
Norge. Det torde nog också komma sanningen
nära. Men då blir det nästan ett fel att han
gör alla sina personer lika kloka som sig
själv (ja, så ser det ut nedifrån oss). De äro
allesammans så ogenomträngliga av klokhet
och säga så många djupa ting, att vi till sist
känna oss genomborrade av vishetsord som
av kulspruteeld. De av oss, som vuxit upp
på landet, ha svårt att erinra sig, att alla
bönder voro så kloka. Till och med fånen
i boken sprakar av vishet. Ett par regelrätta
dumbommar skulle ge oss slätstrukna läsare
en tryggare känsla.
En sak till. Boken har skurits ned till det
absoluta minimum. Duun har aldrig varit en
vän av överflödiga ord. Men man frågar sig,
om han icke i denna bok har drivit
koncentrationen över det förmånligas gräns. Det
finns en rad ganska subtila samtal i boken.
Samtal om ömtåliga ämnen. Samtal mellan
bönder. Då kan man väl knappast utmönstra
alla de långrandiga inledningsfraserna utan
att sannolikhetsprägeln kommer att förlora.
Bland mängden av andra romaner böra
nämnas: Kristmann Gudmundsson: ”Det
hellige fjell”, en historisk roman från sagans
Island, ojämn men med starka och
verkningsfulla partier.
Fredrik Parelius: ”Fata Morgana”, en
roman från Kristiania och Oslo, typisk för
sin författare. Stark, där författaren håller
sig till den naturalistiska
verklighetsskildringen, svag när han hänger sig åt sina
romantiska önskedrömmar.
Peter Egge: ”Vi uskyldige”. En roman
från de politiska stridigheterna under sista
delen av förra århundradet. Den är en solig
verklighetsskildring, som Peter Egges böcker
bruka vara. Den reflexionen gör man dock,
att författarens sympatier och antipatier göra
sig mera gällande än han själv anar och gör
vissa av gestalterna förhållandevis mer eller
mindre oskyldiga än de av naturen äro.
Carl Schøyen har i en rad ypperliga
böcker skildrat djurs och människors liv
uppe i det nordliga Norge, där civilisationen
nu rycker fram över område efter område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
