Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - S. S—e: Maurois' Turgenjev - P. G—r: Psykiatri och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast när han skrev sina böcker — man kan
förstå, att ordciselören Flaubert med sin
”skrän”-röst, som annars –— för att citera
Maupassant —– ”skrällde fram lik en
trumpetfanfar under hans gamla galliska
krigarmustasch”, lyssnade som ett snällt barn med
stora, beundrande blå ögon, när jätten
Turgenjev började tala om sin konst, sin estetik.
I verkligheten gjorde Turgenjev en föga
heroisk insats. Han väckte de unga politiska
generationernas raseri genom sin oförmåga
eller motvilja mot att ta ställning, han
förolämpade och uttråkade kvinnorna genom sin
själfullt platonska kärlek, som aldrig förde
till den punkt, som den andra parten skänkte
sitt varmaste intresse —– sängen —–, och han
lyckades överhuvud aldrig komma i ett
harmoniskt förhållande till vare sig sitt land, sin
tid eller sina skiftande miljöer. Han blev en
rotlös, farande iakttagare, och det var en
olycklig och av livet ganska illa hanterad
människa, som döden med utsökt fulländad
tortyr långsamt plågade ihjäl med den lilla
uppmärksamhet mot en gammal man, som
heter kräfta i ryggmärgen; erkännas skall,
att diktaren under sista akten samlade sig
till seg heroism och filosofiskt lugn.
Maurois säger på ett ställe med en
karakteristisk, ironisk men samtidigt mild,
turnering om Elena: ”Hon är en av dessa
’lidelsefulla ungmor’ som Turgenjev fruktade i
levande livet och älskade i sina romaner.”
Det kan icke sägas bättre. När man tagit
del av denna mjuka och smidiga biografi
—– och åter förvånat sig över att diktarnas
biografier i regel fascinera ännu starkare än
deras romaner! —– blir den väsentliga
behållningen en stark känsla av i vilken grad
stor konst —– mänsklighetens starkaste
stimulans och ali högre kulturs oumbärliga
atmosfär —– i regel är betingad av mänsklig
svaghet. Kunde inte den insikten egga om icke
publiken, som icke kan tänkas känna de
hemlighetsfulla psykologiska sammanhangen
bakom en snyggt häftad och uppiggande bok,
så dock kritiken, som lever på dikten och är
till för den, till en smula mer förståelse för
diktarnas mänskliga skröplighet och därmed
också till ett något mjukare handlag, en
något oblodigare framfart i sin professionella
hantering?
S. S——e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
