Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 42 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Hugh Walpole och André Maurois: De tolv främsta böckerna i England och Frankrike efter 1900

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(”Colette Baudoche”) eller La Colline
inspirée skulle kunna tänkas. Tag dem, om ni
oryggligt håller fast vid tidsgränsen 1900.
Om ni däremot liksom jag är beredd att göra
en liten eftergift beträffande datum, så välj
Les Déracinés (”Utan rotfäste”), Barrès’
bästa bok; den kom ut så sent som 1897.

ANDRÉ MAUROIS Efter en teckning av Georges Schreiber, Paris 1932.

4. En given plats på listan tillkommer
Henri Poincaré. Han är samtidigt en stor
vetenskapsman, en stor filosof och en
ypperlig skriftställare. Jag ber er välja mellan
La Valeur de la science och Science et
hypothèse (”Vetenskapen och hypoteserna”).

5. Så en roman av Édouard Estaunié. Jag
skulle ha velat ställa upp L’Empreinte, som
jag personligen särskilt beundrar, men av
tidsskäl skall jag i stället välja La Vie
secrète (1908).

6. Någon bok av Péguy. Man kan icke
nog understryka Péguys betydelse; han är
till den grad representativ för det
intellektuella Frankrike, sådant detta tedde sig efter
Dreyfusaffären. Péguy är samtidigt en man
av folket och en kulturpersonlighet, han är
Dreyfusförsvarare, katolik, socialist, patriot,
lärare och officer. För en främling, som
önskar lära sig förstå fransmännen, är Péguy
en synnerligen värdefull vägvisare. Lägg
därtill att han är den noblaste karaktär man
kan träffa på, och läs till exempel hans Notre
jeunesse.

7. Jules Renard var en stor konstnär, och
jag tror att han kommer att bestå, både på
grund av sin fulländade form och sin skarpa
iakttagelseförmåga. Jag minns inte vilket år
Poil de carotte (”Rödtott”) kom ut. Har ni
inte tillgång till det mästerverket, så tag
Ragotte eller varför inte helt enkelt Journal.
Den sistnämnda är ganska lång (fyra band),
men vilken guldgruva för upplysningar om
den franska litteraturvärlden vid sekelskiftet
och vilket mäktigt mänskligt dokument!

8. Ett av Paul Claudels skådespel. Det är
visserligen en teaterpjäs, men samtidigt har
det utövat ett stort inflytande på ungdomen
från år 1900 till våra dagar, och Claudel är
en stor författare, vilket i och för sig är nog.
Välj l’Otage.

9. Alain Fournier. Detta val kommer
måhända att väcka förvåning. Alain Fournier
liknar ingen annan samtida fransman. Hans
fantastiska roman, Le Grand Meaulnes (”Det
underbara äventyret”), är ensam i sitt slag
hos oss. Men den romanen har en så
vidsträckt och trogen läsekrets, att man icke
längre kan draga dess betydelse, ej heller
dess bestående värde i tvivelsmål. Vi sätta
alltså upp Le Grand Meaulnes på listan.

10. Nu ha vi blott tre platser kvar, och
det torde icke finnas ringaste tvivel om de
namn, som ha rätt till dessa: Gide, Proust
och Valéry. Det är rätt egendomligt, men
dessa män, som skulle förnya den franska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>