- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
46

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Ansgar Roth: Den kosmiska såpbubblan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


synas försiggå i långsammare rytm än den
i verkligheten har. På tillräckligt stor distans
måste allting förefalla stå stilla, ehuru i
verkligheten allt går sin gilla gång där som
annorstädes. Rödförskjutningen i nebulosorna
föreföll vara en lysande bekräftelse på de
Sitters konstfulla teori, men denna har i alla
fall senare åter måst övergivas, bland annat
därför att den skenbara expansionen följde
en annan lag än den observerade.

En annan lösning av problemet föreslogs
(1917) av Einstein, som införde en
”kosmologisk konstant” (lambda) i sina
gravitationsekvationer. Operationen innebar, att
rummet blev ”krökt” och bildade ett i sig
självt slutet helt, obegränsat men icke
oändligt, en motsvarighet i tre dimensioner till
ytan av ett klot, till exempel jordklotet. En
ljusstråle, som ilar rätlinjigt framåt, måste
enligt denna teori gå runt universum och
återvända till utgångspunkten, om ljuset icke
utsläckes på vägen. Graden av krökning
mätes med den så kallade krökningsradien,
vars storlek sammanhänger med den
nyssnämnda konstantens värde och betingas av
mängden av materia; ju mer materia desto
större krökning. Om universum liknas vid
en klotyta, så finner man att den buktiga
ytan har extra upphöjningar eller bulor på
de ställen, där materia är anhopad, såsom i
vintergatorna. De sistnämnda motsvara öar
och kontinenter, medan den i stort sett tomma
rymden är världshavet mellan dem. Rymden
har en viss ändlig volym, som skulle kunna
mätas, om man kände den totala mängden av
materia i universum, det vill säga det totala
antalet av alla protoner och elektroner.

*



Även Einsteins kosmologiska teori har
senare övergivits. Den gav ingen förklaring
till spiralnebulosornas generalflykt och visade
sig också av teoretiska skäl ohållbar. Detta
visades redan 1922 av A. Friedmann och
ännu en gång (1927) av abbé G. Lemaître,
som funno att Einsteins världsbild saknade
jämvikt. Om världen någonsin varit
uppbyggd efter detta mönster, måste den
omedelbart ha börjat att utvidga eller sammandraga
sig. Vilketdera som blev fallet är visserligen
omöjligt att avgöra på teoretiska grunder.
Men nebulosornas snabba och växande flykt
mot periferien anger ju tämligen oförtydbart,
att universum befinner sig i våldsam
expansion. Ingen av de båda nämnda herrarnas
avhandlingar väckte till en början minsta
uppmärksamhet. Sanningen att säga var det
ingen som läste dem, förrän Lemaître (1929)
påpekade saken i ett brev till de Sitter, som
i sin tur underrättade sir Arthur Eddington.
Problemet, som därigenom kommit i helt nytt
läge, har sedan dess underkastats en
sorgfällig analys. Det visar sig, såsom väl var
att vänta, att det alltjämt finns ett stort antal
möjligheter att välja emellan, vilka
allesammans kunna vara felaktiga. Frågan
debatterades vid en konferens i Cambridge i
Massachusetts i september 1932, där bland andra
Lemaître, de Sitter och Eddington försvarade
sina olika slutsatser. Den sistnämnde har i
dagarna framlagt sin uppfattning i en liten
broschyr, som ger en lärorik och
underhållande översikt över det kosmologiska
problemets förhistoria och nuvarande läge. Medan
många andra astronomer, såsom E. A. Milne,
numera äro böjda att anse den einsteinska
konstanten (lambda) överflödig, emedan
expansionen kan tänkas äga rum i en euklidisk
rymd, håller Eddington fortfarande fast vid
den sfäriska världsbilden. Den
”kosmologiska” termen i Einsteins ekvationer ger
nämligen enligt Eddington just uttryck för
det faktum, att en repulsion är verksam, som
kan få och faktiskt har fått överhand över
gravitationen mellan stjärnsystemen. Varför
den fick övervikten vet inte ens Eddington.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free