Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Georg Svensson: Floden och källan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
FLODEN OCH KÄLLAN
Recenserade av GEORG SVENSSON
Thomas Wolfe: Se hemåt, ängel! Roman. Översättning från engelskan av Elsa
af Trolle. Gula serien. Bonniers. 9: 50.
Det påstås att drunknande eller
överhuvudtaget människor i livsfara på några sekunder
kunna se hela sitt liv passera revy i ett
kaleidoskopiskt virrvarr av blixtklara
situationer. Det är omöjligt att på ett adekvat sätt
använda detta psykiska fenomen för att
bildligt beskriva det intryck man under några
timmars läsning erhåller av Thomas Wolfes
mäktiga roman ”Se hemåt, ängel!” Må
liknelsen ändå stå där på haltande ben, ty det
torde i alla händelser bli svårt att rätt
karakterisera sin egenartade upplevelse. ”Look
Homeward, Angel!”, som boken med ett
Miltoncitat kallas på engelska, är en
självbiografisk roman, vari den trettioårige
författaren skildrar de nitton första åren i en
mans, Eugene Gants, liv. Boken är 515
dryga sidor i översättning och ytterligare ett
hundratal sidor i original. Det bör ha
motsvarat ett par års arbete, men ändå verkar
boken att vara skriven i ett enda
visionärt ögonblick, med ett enda svepande
penndrag, fört med en sådan energi och hårdhet
att udden rispat genom papperet. Det
intensiva tempot i skildringen kan icke nog
understrykas, ty det är framför allt det som
tillförsäkrar boken en unik ställning i modern
litteratur. Har man överhuvudtaget känslighet
för den andliga spänningen och
kraftutvecklingen bakom själva skrivandet, måste man
bränna sina fingrar på denna bok, måste se
hur sidorna bågna av underjordiska
eruptioner, måste bländas av glöden i belysningarna
och de häftiga kollisionerna mellan diktaren
och hans material. Han formar med en furia,
som direkt leder tanken till Matthias
Grünewalds och El Grecos målningar eller till
sengotiska skulpturer (porträttet av Ben!). När
farten blir alltför vanvettig, våldet alltför
brutalt och synerna alltför överjordiskt
praktfulla, sätter man bokstavligen handen
framför ögonen och ber om förskoning.
Det är naturligtvis möjligt att återberätta
innehållet i Thomas Wolfes roman, men det
skulle ta lika stort utrymme som romanen
själv. Här låter det sig nämligen inte göra
att isolera de yttre händelserna från de inre
reaktionerna. Romanens oöversatta undertitel
lyder ”a story of the buried life”. Därmed är
utsagt, att romanens huvudhandling
försiggår i en gosses psyke. Skildringen rör sig
utan skarpa gränser och oberoende av
tyngdlagar på tre plan. Det första planet är den
påtagliga verkligheten, här representerad av
en typisk amerikansk småstad bland North
Carolinas berg. Vi känna vid det här laget
miljön ganska väl genom Sinclair Lewis,
Dreiser och andra, och den har väl för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
