Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Georg Svensson: Floden och källan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flesta av oss blivit inbegreppet av mänsklig
mullvadstillvaro. Eugene Gant är son till en
försupen, domderande stenhuggare, en för
sent född pioniär, som vägrar att inordna sig
i ett lagbundet småborgarsamhälle. Modern
är närig och jordbunden och försörjer icke
utan framgång familjen genom
tomtspekulationer och pensionatsrörelse. Syskonen få
tidigt lära sig att klara sig på egen hand, en
bråkig, originell och hårdhänt skara. Detta
är alltså det första planet. Det andra planet
är Eugene Gants privata fantasivärld. Gossen
är begåvad men undernärd på ömhet och
skönhet. Han kompenserar sig glänsande
genom sin geniala fantasi, som näres av flitig
läsning. En vardaglig situation: ett par
silkesklädda kvinnoben, en tågvissla eller en lyxbil
kan ge honom en stöt in i hans fantasivärld,
där han upplever underbara ting. När han är
bland människor är han en pojke som alla
de andra, gänglig, tvär och häpnadsväckande
vanvördig och oresonlig mot sin omgivning.
I sin fantasivärld är han en enastående
tjusande personlighet, ridderlig, bävande av
ömhet, rörande i sin godhet. Han uppsöker
ensamheten bland naturens under, han
förnimmer fågelsången och blommornas doft
med förfinade sinnen och inandas den
stjärnklara rymden med spända lungor. En fras
återkommer som ett rim: om han stege upp på
bergets topp skulle han med sitt finger kunna
vidröra den största av stjärnorna. Därmed äro
vi bokstavligen uppe på romanens tredje plan,
där vi känna jorden med svindlande hastighet
förminskas under våra fötter, vi sväva
obundna av tid och rum och få visioner av hela
världsförloppet, av historiens stora
sammanhang, kulturernas blomning och död, glimtar
av glömda gudar, raserade tempel och
störtade härskare. I ett slags poetiskt delirium
hopar diktaren sina djärvt skönspråkiga bilder
för att i nästa ögonblick hånfullt dimpa ned på
en krog i Altamont eller en bordell i Exeter.
Thomas Wolfe har skrivit sin roman utan
schema, utan linje och tes. Han har icke
menat något, med sin bok. Den har brutit
fram ur hans medvetande som en vårflod,
vilken är så trängd av vatten, att den icke ser
till i vilken fåra den flyter och vad den river
med sig i sin väg. ”Se hemåt, ängel!” är
utan ringaste tvekan ett av de spontanaste
verken i modern litteratur, och det torde som
skildring av pubertetsårens orediga känslo-
och fantasiliv sakna sin like. Ej blott en ung
mans utan ett helt folks och en hel
litteraturs pubertet har här funnit hänsynslöst och
överväldigande uttryck.
Boken är tjock, och publiken är bekväm,
men det vore en källa till pessimistiska
reflexioner, om den svenska översättningen av
detta amerikanska mästerverk skulle mottagas
med loj likgiltighet. Och dock, om ”Bröderna
Karamasov” för första gången utkomme i
dag, skulle den kanske också få nöja sig med
något futtigt tusental läsare. Låt oss alltså
trösta oss med att ”Se hemåt, ängel!” liksom
sin ryske frände av allt att döma gott står ut
med att vänta en generation på sina läsare.
Den svenska översättarinnan har haft en
utomordentligt krävande uppgift. Helt har
hon icke förmått lösa den, men man gläder
sig åt att verven i Thomas Wolfes skrivsätt
bevarats, även om det skett på bekostnad av
en del av de svårgripbara, högpoetiska
språkbilderna.
Charles Morgan: Källan. Översättning från engelskan av Ellen Rydelius.
Svenska Bok-klubbens romaner. Bonniers. 6: 50.
Det är svårt att tänka sig större kontraster
än ”Se hemåt, ängel!” och Charles Morgans
”Källan”, även den en roman av högsta
kvalitet. Vi jämförde Thomas Wolfe med den
gamla konstens expressionister, Grünewald,
Greco och de sengotiska skulptörerna. Vill
man nödvändigt på liknande sätt
karakterisera Charles Morgan, så heta hans fränder i
bildkonsten Praxiteles och Corot. Liksom den
förre söker han ett klassiskt harmoniskt
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
