Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 59 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: Magnoliagatan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den tendens och den propaganda, som ofta
på bekostnad av konstnärlighet och
proportionssinne fick göra sig bred hos Zangwill.

LOUIS GOLDING Efter en teckning av Helen Wilson.

Magnoliagatan är en liten fattiggata i en
nordengelsk stad, Doomington. Den är på
ena sidan bebodd av judar och på den andra
av kristna. Mellan de bägge husradernas
befolkning råder egentligen ingen närmare
beröring: judarna hålla sig på sin kant, goyim
på sin. Det är med ortodoxa judar man har
att göra. Läsaren får en enastående klar och
åskådlig inblick i deras liv i söcken och
sabbat, och det är i dessa interiörer från
synagoga och familjemiljö som bokens egenart
framför allt är att finna. Gatan är liten och
trångbodd och dess glädje- och sorgeämnen
måste med nödvändighet bli i viss mån
gemensamma för dess invånare. Det har bl. a.
varit författarens avsikt att ge en studie i
raspsykologi, och vid Magnoliagatan ges det
mångfaldiga tillfällen att iakttaga
rasinstinkternas spel. Vid minsta känning om någon
närmare allians mellan judar och kristna ta
sig dessa instinkter utlopp. Det sker bl. a.
då underrättelsen sprides, att den unga
judinnan Rose Berman setts promenera i en
avlägsen park med styrmannen John Cooper.
Hela gatan uppröres. Den oerhörda
tilldragelsen ger anledning till oändliga
utläggningar i fru Poysers speceriaffär, i fru
Durbins raksalong och på baren ”Lammet och
Lejonet”, som är en samlingspunkt för både
judar och kristna —– törsten är nu en gång
för oss alla gemensam, och öl tycks ha en
utomordentlig betydelse för mellanfolkligt
samförstånd —– och där den myndige
innehavaren Steve Tawnie residerar. Historien om
Rose Bermans och John Coopers kärlek, som
börjar i all hemlighet för att till sist trotsigt
hävda sig inför världens ögon, är f. ö.
utomordentligt fint berättad. Fastän den titt och
tätt förloras eller undanskymmes i det
virrvarr av händelser, öden och äventyr, som
uppfyller boken, avtecknar den sig likväl
graciöst och distinkt. Den är som en ren och
klar melodi, som plötsligt lyfter sig ur en
förvirrad och bullrande orkestersvit. Den
drunknar stundtals men kommer tillbaka på
nytt och med förnyad styrka.

Faktorer, ägnade att repellera och söndra,
saknas sålunda inte i den lilla gatans liv.
Den judiska gatuhalvans svåraste crux
utgöres av herrskapet Derricks, en i sanning
grotesk men en väl att märka konstnärligt
inriktad familj, bestående av fru Derricks
och hennes ”pojkar”, av vilka en är en
utmärkt, om också alltför häftigt grimaserande
baryton —– han går under benämningen
”Longtons näktergal” —– en buktalare och
en jonglör. Detta herrskap utgör en
sannskyldig skräck för Magnoliagatans icke
kristna befolkningslager, där de efter häftigt och
ymnigt inmundigande av drycker på Steve

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>