- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
60

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: Magnoliagatan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tawnies bar draga fram över gatan med sitt
stridsrop: ”Vem dödade Kristus?

Stora, minnesvärda och befriande bli å
andra sidan de tilldragelser, som kommo
judar och kristna att närma sig varandra och
glömma de skrankor, rasskillnaden rest. En
sådan förunderlig händelse, som kommer
Magnoliagatans tvenne fientliga läger att
under några tryckande förkrigsveckor smälta
samman som till ett folk, inträffar, då Benny
Edelman räddar fru Wrights lille son Tommie
från att drunkna. Den allmänna glädjen når
sin kulmen i en sannskyldig reunionsfest i
en lokal med det symboliska namnet Unity
Hall. Festen arrangeras av herr Emanuel, en
pittoresk figur, en ghettots evangelist, som
drömmer om kärlek och försoning och det
tusenåriga riket. Skildringen av festförloppet,
där hyllningsföremålet, bemälde Benny
Edelman, behagar utebli, har en rent dickensk
bredd och frodighet och tillhör utan tvivel
romanens glanspunkter.

Det är ett lika omöjligt som lönlöst
företag att här försöka i detalj redogöra för de
tusen och en öden och förvecklingar, som
skymta fram i Louis Goldings cirka 600 sidor
digra roman. Några gestalter avteckna sig
med särskild, individuell styrka i denna
massiva kollektivitet. Där är den fattiga
judefamiljen Seipel, vars medlemmar ständigt gå
i väntan på penninghjälp från den sagolikt
förmögne ”Morbror Adolf” i New York.
Där är Benjamin Stern, en skygg särling,
som drömmer över bibeln i sin fönstersmyg.
Där är Rabbi Shulman, som hastar över
gatan i smetig rock, slokande fälbhatt, långt
svart profetskägg och vilda ögon... Där är
överhuvudtaget ett myller av människor och
karaktärer, vilkas liv vi få glimtar och
brottstycken av under en tidrymd av tjugu år. Detta
tidsavsnitt innesluter alltså de kvava och
åskdigra förkrigsåren, krigsåren, då världen
är fyr och flamma, efterkrigsåren med sin

dova stämning av utmattning och
desperation. Kvinnorna, barnen och gubbarna stanna
under kriget vid sin gata. De unga kastas ut
i kriget för att dö, för att lemlästas eller för
att få shellchock vid Ypres eller Carency, i
Saloniki eller Kairo. Några resa väster ut,
till New York eller Chicago, för att ta sin
chans. Men gatan står kvar, och gatan
förlorar dem ej ur sikte. Gatan vakar över dem,
kommer ihåg dem och kallar dem ofta
tillbaka med något mystiskt blodsbands makt.
Historien om Bella Vinberg och Mick
Shulman, Rabbi Shulmans yngste son, är i detta
avseende symbolisk. Hon återvänder från
Amerika som millionärska, han anländer på
samma gång, nu världschampion i boxning
och känd under namnet Battling Kid
Shulman. Så tar detta på Farnas vingar burna
par sig före att ställa till en ståtlig fest för
hela Magnoliagatans befolkning. Man kan
i detta, om man vill, se ett utslag av festligt
judiskt fantasteri och författarens önskan att
få en grandios final. Det kan ur en annan
synpunkt ses som en symbolisk händelse. Den
är i så fall vacker, festlig och meningsfull: än
en gång har Gatan visat sin makt att ena,
försona och plåna ut ras- och
klassmotsättningar...

Det torde av vad ovan är sagt framgå, att
Louis Goldings roman ingalunda är någon
ordinär bok. Om Golding kan verkligen sägas,
att han i den mån det nu står i mänsklig
förmåga, har uppfyllt de hårda fordringar, som
inledningsvis framkastades som
oundgängligen nödvändiga för en verkligt god
gatukrönikör. Han är med andra ord förutom en
osedvanligt underhållande berättartalang
även något av ett regissörsgeni. Han håller
på en gång tusen trådar i sina händer utan
att, såvitt man kan se, han tappar bort en
enda. Dessutom är han strängt inriktad på sitt
Ledmotiv. Hans bok är intressant som roman
och som sociologisk studie.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free