Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Ann Vickers och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar ett ytterst aristokratiskt utseende med
en viss kontrast mellan ansiktets övre och
nedre del: de tunga, mycket mörka ögonen
och det föraktfullt överlägsna uttrycket kring
munnen. Hennes noveller har ett
aristokratiskt drag i sin smak; man förskonas
genomgående från falska toner. Hon är kylig och
hårdhjärtad, kvickt elak på ett feminint sätt.
Känslan flammar till någon gång blosslikt.
Den kan spraka till ganska hett —– eller ska
man kosta på sig att säga infernaliskt —– men
den är aldrig varm. En novell som ”En
kvinnas plikt” till exempel har något kusligt
i sin ordknapphet. —– Det är ett galleri av
snabbt avritade anglosachsiska kvinnotyper
med förkärlek för den intellektuella
självständiga kvinnan omkring trettio år och en
äldre, något mer patetisk typ av
förkrigsgenerationen, litet tokigare, sentimentalare
och sämre anpassad efter tidstempot. Man
erinrar sig Fliegende Blätters anekdot: den
fjortonårige gossen som på en bjudning
vänder sig till systern med orden: „Der
Papa ist doch köstlich in seiner entzückenden
Naivität . . .” Ungefär så lättsamt
karikerande ser E. M. Delafield på
generationsmotsättningen. Samtliga dessa kvinnor sysslar
mycket med kroppskultur, med ”reduceringen
av det nedre ryggpartiet” och
”cirkulationens” förbättrande, hårets glans och
musklernas träning. De flesta har som partner en
man: den hopplöst oerotiske mr Lloyd-Jump,
den misslyckade författaren Julius Palliser,
den gräsligt otrevlige mr Awdry, en ”söt”
irländsk gosse — män äro sådana . . . Man
får veta ganska mycket om personernas
utseende men faktiskt också lite om själen.
E. M. Delafield har ett fint, kunnigt sinne för
livets små ironiska motsägelser. Den snälla
stackars mrs Awdry, som är gift med
världens tråkigaste, otrevligaste, grälsjukaste,
besvärligaste karl, får efter mycken
hjärtängslan sin rara men något hårdgifta dotter
förlovad med en ung man som hon inte
direkt är kär i. Efter den lyckliga händelsen
skriver mrs Awdry till sin vän, en katolsk
sjukhusföreståndarinna: ”Jag kan knappast
fatta det —– min innerligaste önskan har gått
i uppfyllelse. Jag hoppas, kära Syster, att ni
inte anser mig världslig och hjärtlös, ty
ingen förstår bättre än jag, vilket underbart
arbete sådana kvinnor som Syster utföra.
Men jag har ändå en känsla av att det för
en vanlig engelsk flicka inte finns någonting
som går upp mot ett eget hem och man och
barn.” Sådana små ”grim smiles” inför
”life’s little ironies” är E. M. Delafields
styrka.
 |
| HERTHA ODEMAN |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
