Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Ann Vickers och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönder. Om skånska bönder. Ja, detta är
obestridligt. Hertha Odeman skriver delvis
på skånsk dialekt. Hur skulle hon annars
skriva? Dialekten följer närmare känslans
svängningar, den målar det milda, det goda,
det breda i gemytet, snärtar vasst och grymt
i replikerna, tvinnar ihop gumman Kerstis
yttre hörbara, ganska skrämmande grälspråk
med hennes ömsinta bottenspråk till en riktig
kontrapunktisk dialog, när hon tar hand om
pågens spräckta träsko och blodiga fot.
Novellernas handlande personer är tagna ur
den skånska allmogen. Men bönder och
skåningar torde i livets mer väsentliga
konflikter inte känna och reagera annorlunda än
andra stockholmare. Hertha Odeman är först
och främst mänsklig och naturlig. Hon går
inte med kedjor kring fötterna. Hon rör sig
med svikt och behag. Dessutom är hon en
diktare som kan le, något som bestämt måste
vara ovanligt, eftersom det särskilt
frapperar. —– Mot den längsta novellen i ”Från
skånska längor” har av kritiken riktats vissa
anmärkningar. Den har i själva de yttre
förutsättningarna kanske en del osannolika
detaljer. Men i fråga om känslokvaliteten
förefaller mig denna novell om hur patriarkat
och husbondevälde och urgammal
rättsuppfattning kränkes och brytes dock äkta.
Särskilt måste Hertha Odeman berömmas för
slutdialogen mellan Johan och Karin; hennes
dramatiska begåvning firar här en triumf. En
novell som ”Kung Jöns” däremot synes mig
ligga på en något lägre nivå, jultidningsnivån.
En mycket väl träffad typ är det ensamma
fruntimret Kersti i ”En spräckt träsko” med
sitt värkbrutna manfolksagg, som ytterst och
konsekvent riktar sig mot Vår Herre själv,
som den gången kunde ha skickat henne en
hederligare karl på halsen än Anders, ”den
slöden”, för det var hon värd, det visste hon
själv, och det kunde Vår Herre ha begripit
också. —– Hertha Odemans tidigare
novellsamling, ”Av skånsk lera”, har ett
missvisande och direkt nedstämmande
bokomslag; ”Från skånska längor” har ett bättre,
som ändå inte är bra. 1 stället borde det ha
varit några starka, stiliga färger: den bruna
lerfärgen, solfärgen och varför inte också
något av det svarta och det röda?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
