Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: Rysk tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atrapp till människa, är hatet till brodern
Porfyrius, av modern och bröderna kallad
Juduschka —– Lilljudas —– eller
”Blodsugaren”.
Sina största triumfer som berättare firar
Saltykov otvivelaktigt i skildringen av denne
Juduschka. Han är en i sin mänskliga eller
omänskliga ruttenhet fullkomligt magnifik
gestalt. Det är Saltykovs konst, att han
lyckats göra denna monstruösa företeelse inte
bara åskådlig och trovärdig utan nästan
imposant i sin patologiska girighet och sitt
kväljande fromleri. I den ryska litteraturens
stora skräckkabinett, sällsamt att studera,
torde porträttet av Juduschka intaga en av
de mera framträdande platserna. Rysk
berättarkonst har i själva verket inte att
framvisa många mer fascinerande och infernaliskt
skickliga studier, företagna på den mänskliga
själens ogräsbevuxna bakgård.
Rekordinnehavaren Dostojevski är allvarligt hotad.
Låt oss för att få en uppfattning om Arina
Petrovnas yngste telning, den siste i ett utsökt
klöverblad, vända oss till Saltykovs egen i
romanen levererade karakteristik: ”Man skall
inte tro, att Juduschka var en hycklare i till
exempel Tartuffes mening eller någon
samtida fransk borgares, som breder ut sig över
samhällsförhållandena. Nej, även om han var
en hycklare, så var han en hycklare av äkta
rysk art, det vill säga helt enkelt en
människa i avsaknad av varje moralisk regel och
okunnig om varje annan sanning än den, som
finnes angiven i elementära föreskrifter. Han
var okunnig utan gräns, en ränksmidare, en
lögnare, en pratmakare, och till på köpet var
han rädd för djävulen. —– Intet omdöme
oroade honom, ingen oblyg blick upprörde
honom —– följaktligen fanns det också ingen
anledning till självkontroll. En oordentlighet
utan gräns utgjorde det förhärskande draget
i hans förhållande till sig själv. För länge
sedan hade denna fullständiga frihet dragit
honom från varje som helst moralisk
begränsning och anammat honom.”
Det är detta praktexemplar av mänsklig
gemenhet förbehållet att under fromleriets
mask systematiskt utsuga sina underlydande,
sina anförvanter, till slut sin egen mor. Som
nådehjon framlever hon hos sonen på
Golovljovo sina sista dagar, bitter och besviken.
Hela den förfärande sanningen står slutligen
klar för hennes förslöade och åldersvaga
medvetande: ”Hela sitt liv hade hon alltid
haft ordet ’familjen’ på sin tunga, i familjens
namn hade hon straffat somliga, belönat
andra. I familjens namn hade hon
underkastat sig försakelser, plågat sig, stympat
hela sitt liv, och plötsligt visade det sig att
just denna familj inte existerade!” Sedan
Juduschka drivit sin andre son i döden dör
hon med en förbannelse på sina läppar. Av
släkten återstår nu, utom Juduschka, Arina
Petrovnas två dotterdöttrar, Anninka och
Ljubinka, vilka som
andrarangsskådespelerskor —– repertoar: ”Anjutas små ögon” och
”Forna tiders överste” —– leva en
demoraliserande, kringflackande tillvaro i
guvernementens garnisonsstäder. Ensam framlever
Juduschka på Golovljovo ett liv, som enbart
är en fysisk och psykisk förruttnelseprocess;
han själv är ett spöke, det hus han bebor en
tummelplats för skrämmande minnen: ”Från
alla håll, från alla vrår i detta förtappade
hus var det, som om de ’dödade’ krupit fram.
Vart man än gick, åt vilket håll man än
vände sig, rörde sig överallt grå spöken. Se
där pappa Vladimir Michajlovitj i vit
nattmössa, med gäckande tunga och citerande
Barkov, se där broder Stojpa, dumskallen,
och bredvid honom brodern Pasjka, den
beskedlige. Se där Ljubinka och se där de
sista skotten av den golovljovska stammen:
Volodka och Petka... och allt var berusat,
otuktigt, plågat, bloddrypande... och över
alla dessa spöken svävade detta levande
spöke, som var ingen annan än han själv,
Porfyrius Vladimirovitj Golovljov, den siste
representanten för en utslocknande släkt.”
Saltykovs roman är inte bara ett säreget
prov på väldokumenterad och inträngande
människoskildring i en art, vari ryssarna
alltid varit mästare. Den har också sin
betydelse som ett inlägg i en social fråga
av största vikt. Golovljovs äro de sista
representanterna för en släkt, som med diktatorisk
myndighet härskat över sina livegna. I annat
predikament —– som ämbetsmän, som
hantverkare, som bönder —– skulle för länge
sedan de fördärvbringande egenskaper, som
ligga dem i blodet, ha bringat släkten till
undergång. Med livegenskapens avskaffande
äro de dömda att snabbt som gråstenar gå
till botten. De representera en oförnuftig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
