Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Recensioner - Gustaf Jacobson: Harald Hjärnes skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda omtryckta i andra delen av den
föreliggande upplagan.
Någon ”Ehrenrettung” för Karl XII avsåg
Hjärne icke. Det stred alltför mycket mot
hans allmänna kritiska syn på historien och
mot hans uppfattning, att historieskrivarens
uppgift är ”att söka begripa, ej att lovprisa
eller fördöma”. Särskilt var Hjärne
främmande för all personlighetskult, det må nu
gälla Karl XII eller tsar Peter, Napoleon
eller Bismarck. Överhuvud var han obenägen
att ge sig in på personlighetsskildringar och
psykologiska gåtor. Av de mer eller mindre
romantiskt färgade synpunkterna på Karl XII
såsom ”Kung Karl den unge hjälte” eller
som ”undantagsmänniskan i Guds hägn” med
den förtrollande makten över människornas
sinne, märker man knappast något spår hos
Hjärne. Han ser i honom företrädesvis ett
”matematiskt huvud”, en nykter
förståndsmänniska, som inriktade sina tankar och sin
verksamhet på det för varje gång beräknade
syftet. Vad som intresserar Hjärne är icke
Karl XII:s personlighet utan hans verk, hans
insats i och betydelse för den väldiga kris,
som vid det adertonde århundradets början
fyllde Östeuropa, och även dess samband med
den samtidigt pågående västeuropeiska krisen.
Den Karl XII:s·uppfattning, som varit
förhärskande under en stor del av 1800-talet
och i F. F. Carlson och Fryxell haft.
betydande och inflytelserika målsmän, hade
mycket starkt reagerat mot det tidigare
1800-talets romantiska Karl XII:s·kult. Karl XII:s
kamp mot Polen och Ryssland var enligt
denna uppfattning i stort sett grundad på
felaktiga kalkyler, delvis äventyrlig och
oförnuftig samt dikterad av en oresonlig
halsstarrighet, för att inte säga krigsgalenskap.
Särskilt kunde man i aktionen mot Ryssland
icke se annat än en utsiktslös kamp mot en
ödesbestämd utveckling, en insats ingalunda
avvägd efter Sveriges resurser och uppgifter.
Här satte Hjärne in sin kritik. I
överensstämmelse med sin allmänna historiska åskådning
vägrade han att i tsar Peter se Karl XII:s
från början obetvinglige motståndare och att
erkänna Rysslands strävan efter ”fast fot vid
Östersjön” såsom grundad i naturen själv.
Tsar Peters tankar gingo från början icke åt
detta håll utan åt Svarta havet, och det var
först bearbetningarna från August II :s
rådgivare, särskilt från Patkul, som länkade
den ryska politiken i en ny riktning. Att
Karl XII icke slöt fred efter segern över de
tre motståndarna berodde icke på någon
oresonlig krigslystnad; en fred i öster skulle
med största sannolikhet icke ha betytt fred
överhuvud utan endast att Sverige nödgats
kasta sig in i det samtidigt utbrytande
västeuropeiska kriget. Men Karl XII föredrog en
grundlig uppgörelse i öster, där Sverige hade
större intressen att bevaka. Då han alltså
fortsatte kampen i öster, riktade han
huvudangreppet icke mot Peter —– en sak, för
vilken han ofta klandrats —– utan mot
August, emedan han i honom såg sin
militäriskt starkaste motståndare, men däremot
mot ryssarna ansåg en defensiv med
jämförelsevis ringa stridskrafter tills vidare
tillräcklig. Polens samhällsstruktur, över vilken
Hjärne ger en briljant exposé, erbjöd Karl
XII stora möjligheter i avsättningskampen
mot August. Hans mål beträffande Polen var
icke, såsom Karl X Gustavs, att göra
erövringar, och han ville ej veta av de sedan
gammalt gängse delningsplanerna, utan ”han
uppfordrade helt enkelt polackerna till
endräkt och fäderneslandets försvar mot
sachsare och ryssar”. De svåra militära uppgifter,
som icke minst betingades av Polens
geografiska förhållanden, löste Karl XII ”nära
nog fullständigt fyra krigsår igenom”.
Om Karl XII:s ryska fälttåg har Hjärne
i det hela yttrat sig med stor försiktighet —–
källornas ofullständighet och bristande
överensstämmelse, konungens förtegenhet och
många andra omständigheter mana enligt
hans uppfattning därtill. Detsamma gäller om
vistelsen i Turkiet, ”en av upplysningstidens
stora gåtor”. Denna vistelse betecknar Hjärne
som ”ett mellanting mellan gästvänskap och
fångenskap”, och han anser det därför icke
riktigt att bedöma Karl XII:s läge ur den
förutsättningen, att han under hela tiden
hade fria händer att efter behag stanna kvar
eller bege sig hem. Icke heller om Karl XII:s
planer efter hemkomsten och hans ställning
till Görtz’ diplomati har Hjärne uttalat sig
bestämt. ”Konungen har gått hädan utan
att giva fullt besked om sin definitiva
ställning till fredsfrågan.” Med sin osentimentala
uppfattning kunde nog Hjärne knappast se
något tragiskt i Karl XII:s livsgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
