Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Alma Söderhjelm: Hurudan var Marie Antoinette?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målerisk. Det är en på-prick-stil, med knappa
medel utan tirader, blommor och förklaringar.
Säkert och lugnt för han oss in i denna värld,
som vi alla känna —— men inte genom de
stora portarna, utan på den smygväg, som
för genom hjärtans och själars hemliga rum.
Han är dramatiker och poet samtidigt: akter
och scener följa skarpa, klara och
avgränsade efter varandra, med sina säkra miljöer,
scenbilder och dekorationer, och samtidigt
få vi hela atmosfären, den luftiga eller tunga
atmosfären, solen som lyser och leker i
klippta häckar och rosenrabatter, solen som
svinner, åskvädret, den frusna jorden och
den frusna himlen ...
Man kan diskutera vissa punkter i Stefan
Zweigs framställning, så till exempel det
berättigade eller icke i hans beskyllning
mot Marie Antoinette för dubbelspel efter
Varennes. Men man kan icke låta bli att,
trots olikhet i uppfattning i vissa punkter
och kanske till och med trots påvisande av
en viss partiskhet till förmån för den teori
ban framställer, höja händerna upp och låta
det ske ... Hans berättelse är så betagande,
hans bevisföring är så fascinerande, att man
blir övertygad, även med dokument i handen,
som kunde bevisa motsatsen av vad han säger.
Stefan Zweig är nämligen romantiker, på sitt
vis, och på ett mycket långt avstånd från
alla de många och otaliga människor, som
skrivit personliga skildringar om Marie
Antoinette. Hans romantik växer icke fram ur hans
egen fatabur utan ur tillförlitliga dokument
—— inte kanske så nya, men kritiskt valda,
tillförlitliga.
Han är en av de mest briljanta historiska
psykologer och berättare som vi äga. Han
beskriver inte de historiska porträtten sådana
de hänga på väggen. Han tar dem ur deras
ramar, blåser i dem sin poetiska anda och gör
dem levande. Så blir också Marie Antoinette
i hans skildring helt annorlunda än i de
mångas som förut för oss framställt hennes
karaktär och hennes liv. Hon blir för oss en
levande människa under hans penna, och med
hans skildring av henne blir det därför som
med bedömandet av de levande människor
man ser röra sig omkring en i ens egen värld:
man kan i många stycken tycka annorlunda
än han, man kan tolka hennes handlingar
och hennes drivfjädrar på ett annat, till och
med på ett motsatt sätt, men man kan icke
gå likgiltig förbi den.
Och kunde man inte på denna skildring
tillämpa vad Carlyle en gång har sagt om
madame Roland: ”Tänk vad hon måste haft
för en personlig charm, när den kan meddela
sig till oss ännu efter hundra år” ...
Tänk vad Marie Antoinette måste ha ägt
för en charm, då till och med en författare,
som icke odelat beundrar henne eller ens
gillar henne, har kunnat ge oss en bild av
henne, som ännu hundrafemtio år efter
hennes död kan intressera, tjusa och gripa
oss alla, krassa, jäktade, oromantiska
nutidsmänniskor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
