Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Fredrik Böök: Anarkistens tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amerikanska rebeller, och över
framställningen av sitt tumultuariska liv hade hon
med full rätt kunnat sätta rubriken ”En
amerikansk tragedi”. Det är nämligen tragiskt att
bevittna, hur så mycket kraft och energi, så
mycket hänförelse och offermod blivit slösade
bort ofruktbart och gagnlöst. Trötthet och
vemod gripa läsaren, men författarinnan
själv är ganska okänslig för sådana
stämningar; vad man än vill anmärka på henne,
tapper är hon.
II.
Emma Goldman föddes 1869 i ett litauiskt
ghetto, tillbringade en del av sin barndom
hos släktingar i Königsberg, kom sedan till
Petersburg, där hon gjorde bekantskap med
Tjernysjevskijs ”Vad är att göra?” och
annan förbjuden litteratur, emigrerade vid
sexton års ålder till Amerika, dit andra
familjemedlemmar redan hittat vägen, och
livnärde sig liksom så många andra judiska
proletäremigranter genom lågt betalat arbete
i New York —— hon sydde exempelvis ulstrar
tio och en halv timmar om dagen för en lön
av två och en halv dollar i veckan. Att hon
och hennes likar voro mottagliga för
revolutionära stämningar kan man icke förundra
sig över. I New Yorks East Side blomstrade
all slags radikalism, socialism och anarkism
bland invandrarna från Europa, som ännu
icke slagit rot i den amerikanska jorden och
tyckte sig ha fullgoda anledningar till kritik
och missnöje. På det kafé i Suffolk Street,
som Emma Goldman brukade besöka, talades
om vartannat jiddisch, ryska och tyska, och
en stor del av den anarkistiska pressen i
Amerika utgavs på dessa främmande språk.
Vid ett av mötena fick den unga flickan
utpekade för sig en man och en kvinna ——
den förre var den ryktbare ryske
revolutionären Sergej Shevitch, nu utgivare av ”Die
Volkszeitung”, den senare var hans hustru,
identisk med den Helene von Dönniges,
för vars skull Lassalle duellerade och blev
skjuten. Vid parets sida stod Johann Most,
som spelat en roll i de revolutionära
rörelserna i Tyskland, Österrike, Schweiz och
England och många gånger suttit i fängelse,
som varit socialistisk riksdagsman i Berlin
men sedan gått över till anarkismen och nu
redigerade tidningen ”Freiheit” i New York,
då han icke tillfälligtvis var inspärrad. Det
ger en föreställning om den internationella
atmosfär, som omgav Emma Goldmans
ungdom.
Anarkist blev hon genom en regelrätt
omvändelse. I november 1887 hade några
anarkister avrättats i Chicago, och otaliga
protester och minneshögtidligheter höllos under
de följande åren, propagandan gjorde
blodsvittnena till föremål för en regelrätt kult;
det är överflödigt att närmare karakterisera
tillvägagångssättet, ty vi ha i våra dagar sett
det upprepas i fallet Sacco-Vanzetti. Med
hjälp av dessa metoder ha i alla tider
religionerna blivit spridda, och till en erinran
därom ha vi almanackans helgonkalender.
Emma Goldman hörde den 15 augusti 1889
Johann Most tala om Chicagomartyrerna,
och från hans person utgick ett
oemotståndligt, magiskt inflytande, en blandning av hat
och kärlek. Därmed var Emma Goldmans
öde avgjort. Hon kunde icke sova på natten;
hon gömde ordet i sitt hjärta. Det dröjde
heller icke synnerligen länge förrän hon var
Johann Mosts älskarinna.
Detta är ingalunda en tillfällig och privat
notis, ty det egendomliga känslorus, som
är anarkismens kärna, dess grundläggande
erfarenhet och dess livsprincip, beskrives
utförligt och vältaligt av Emma Goldman,
och det består verkligen i en ytterst explosiv
blandning av kärlek och hat —— båda dessa
känslor äro så våldsamma, att de
ögonblickligen måste få påtagliga, kroppsliga uttryck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
